Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige 1926 - August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Märkligare dödsfall i Sverige 1926.
August Brunius.
Efter ett långvarigt, svårt lidande avled den
11 maj medarbetaren i Svenska Dagbladet,
skriftställaren August Brunius. Född 1879
knöts August Brunius redan vid några och tjugu
års ålder till Svenska Dagbladets redaktion, som
han sedan tillhörde till sin död, med avbrott för
en kortare period, 1918—1924, under vilken han
var anställd i Göteborgs handels- och
sjöfartstidning. I Svenska Dagbladet ägnade sig B.
huvudsakligen åt litteratur-, konst- och teaterkritik och
efterträdde 1910 författaren Tor Hedberg som
tidningens ordinarie konst- och teaterrecensent.
För Svenska Dagbladet innebar August Brunius’
bortgång en smärtsam förlust; vad han i olika
avseenden betytt för tidningen, blev vid hans död
från skilda håll med stor enstämmighet omvittnat.
Som vän och arbetskamrat efterlämnade han ett
oförgätligt minne.
August Brunius’ skriftställarskap omfattade en
samling essayer om konst, litteratur och teater
samt några teaterstycken. Av de förstnämnda
skola här nämnas hans Färg och form (1913),
Engelska profiler (1914), Elaka dialoger (1917),
Ansikten och masker (s. å,), Kätterier (1923)
samt Shakespeareboken (1924). Av hans
teaterstycken uppfördes bl. a. Furstens återkomst (Int.
teatern 1919), Nyckeln och ringen (Sv. teatern
s. å.), Dalin och drottningen (Sv. teatern 1925)
samt det historiska skådespelet Messeniernas fall,
som hade sin premiär på Dramatiska teatern under
B :s sista tid.
August Brunius’ livsgärning blev i Svenska Dagbladet föremål för en allsidig och
uppskattande belysning. Professor Ragnar Östberg skrev sålunda om honom såsom »Arkitekturens
främste kritiker», dr Karl Asplund berörde hans insats som konstkritiker, regissör Gustaf
Linden tecknade hans betydelse för svensk teater, hamndirektören i Stockholm Sal. Vinberg
skildrade »esteten som förstod praktiska ting» och konstnären Isaac Griinewald vittnade om
vad B. betytt för den moderna konsten. Ur Anders Österlings dödsruna återges här följande:
%..han tillhörde i eminent mening, som skriftställartyp och kritikertemperament, den moderna,
levande verkligheten, i vars tjänst han från början ställt sig. Han var skolad för den och stod
i känslig kontakt med dess ström och förändring. Tidningen blev också hans naturliga forum,
och han kom dit icke på den akademiska vägen utan som yrkesman med naturlig hemkänsla i
miljön och medfödd blick för dagsarbetets fordringar. Sinne för det aktuella ägde han i bästa
mening: i allt han skrev génom åren skall man därför känna pulsslaget av ett starkt och äkta
intresse för tiden och tidsfenomenen. Kritiken hade för honom en inre uppgift: att hålla ett
allmänt intresse uppe för konstnärliga värden i det liv som omger oss. Så enkel denna hans
egen formulering än må synas, var den hos honom grundad i ett djupt övertygelsens patos. Han
förbisåg aldrig, att konsten är till för människornas skull. I sin kärva och torrhetsälskande
intelligens ägde han ett osvikligt värn mot esteticismens frestelser.
Teatern var för honom den sociala konsten framför alla andra, och teaterkritiken fick även
en mycket stor part av hans arbetskraft. Han utvecklade sig till en av våra skickligaste och
erfarnaste teaterkännare, grundligt förtrogen med arbetets alla skiftande sidor. Sober saklighet
var här som alltid hans märke; han grep ogärna till starka ord i någon riktning, men lyckades
– 231 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
