Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturhistorisk revy 1927. Av amanuens Axel Bagge - Den förhistoriska arkeologien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturhistorisk revy 1927.
Av amanuens Axel Bagge.
Den förhistoriska arkeologien.
I jämförelse med året 1926, som ur förhistorisk arkeologisk synpunkt i flera
hänseenden måste betecknas som ett synnerligen givande år, framstår 1927
som ett mera ordinärt. Av den mångfald undersökningar i fältet, som under
året utfördes, kunna här endast ett fåtal mera märkliga beröras.
Den sedan flera år pågående stora inventeringen av landets fasta fornlämningar
pågick under året i flera olika trakter, bl. a. påbörjades densamma i Gestrikland,
inom Storsjöområdet, där tre hela socknar genomarbetades, ett ganska vackert
resultat, när man besinnar dessa nordliga socknars stora areal. Inventeringen
leddes av dr A. Enqvist vid Statens hist. museum. Ett resultat av densamma var,
förutom inregistrerandet av många lösa fynd och fasta fornlämningar, vilka visa
att landskapet i arkeologiskt avseende ingalunda är så fattigt, som man förut varit
böjd att tro, upptäckten av två stenåldersboplatser, båda med keramikförande
kulturlager. Därmed har en brygga slagits mellan det stora boplatsområdet i
Uppland (Åloppeboplatserna m. fl., Torslundaboplatsen vid Tierp längst i norr) och
den hitintills nordligast kända med keramik, den vid Hedningahällan i Enånger
s:n, Hälsingland. Keramiken visar släktskap med såväl Hedningahällans som de
uppländska boplatsernas, därjämte förekommer emellertid s. k. asbestkeramik
(söndermald asbest inblandad i krukleran), vilken för övrigt har en mera östlig
(Finland) och nordlig utbredning. Ångermanland har i Sverige lämnat de hittills
sydligast kända fyndorterna för asbestkeramik.
Till bronsåldern höra de fynd amanuensen K. A. Gustawson påträffade i det
s. k. Blårör, som namnets senare del anger, ett stort stenröse, största diameter 33
m., höjd 3,80 m., beläget på utmarken till Kolstad by, Köpings socken på Öland,
nordost om Borgholms stad. Blårör är ett typiskt bronsåldersgravröse känt sedan
gammalt i trakten och redan 1849 undersökt av dåvarande riksantikvarien Bror
Emil Hildebrand. Vid dennes undersökning, som synes ha varit ganska ytlig,
påträffades blott resterna av en kista av kalkstenshällar, några benfragment och
en benknopp. Kring röset, som är det största byggt av granitstenar på Öland
(större rösen av kalkstensblock finnas) ligga åtta jordfasta stenar, försedda med
skålformiga gropar, s. k. älvkvarnar.
Vid årets undersökning påträffades ett mycket väl bibehållet svärd av brons,
av en typ, som torde vara alldeles unik för Sveriges vidkommande men som har
några få motsvarigheter i Danmark, där för övrigt ett alldeles identiskt exemplar
finnes. Detta synes antyda att det vackra svärdet från Blårör ävenledes är av
danskt ursprung. Det tillhör den nordiska bronsålderns 4:e period, vilken enligt
Montelius’ kronologi faller ungefär mellan år 1000 och 900 före Kr. Sannolikt
hade svärdet legat i en nu fullständigt förstörd stenkista. Alldeles i närheten hittades
två svagt brända bitar av människoben. Utom svärdsgraven funnos i det stora
röset ytterligare tre gravar, alla stenkistor. I en av dessa påträffades en pincett
av brons tillhörande 5 :te bronsåldersperioden (enl. Montelius ungefär 900—700
f. Kr.) samt brända ben, i de två övriga gjordes inga fynd.
— 97 —
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>