Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biologiska nyheter. Av professor Ivar Broman - Miljöns inflytande på varelsernas fruktsamhet - Mjältens funktioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känslor på ett eller annat sätt inverka på könskörtlarna, så att dessas
könscellbildande verksamhet avstannar.
Såsom stöd för denna sin åsikt anför Stieve iakttagelser å människor, vilkas
könskörtlar under inflytande av stark ångest inställt sin produktion av mogna
könsceller. Så t. ex. hände det under kriget ofta att makor eller fästmör enbart
på grund av ångest över sin älskades dödsrisk under kortare eller längre tid
förlorade sina menstruationer; och hos dödsdömda, manliga förbrytare, som
länge bävat för den förestående avrättningen, har man funnit stark atrofi av
könskörtlarna.
Även de övriga undersökningsresultaten stå i överensstämmelse med, resp.
förklara, förut gjorda iakttagelser å människan. — Så är det ju en gammal erfarenhet,
att de allra fetaste människorna ävensom de av vissa gifter (t. ex. morfin och
alkohol) kroniskt starkt förgiftade ofta förlora sin fruktsamhet. Och en alltför
lång tids sammanhängande vistelse i tropikerna har också länge ansetts vara
ödeläggande på den nordiska människorasens fruktsamhet. En sak att allvarligt
besinna för blivande emigranter!
Mjältens funktioner.
Från och med de lägsta egentliga fiskarna ända upp till människan är mjälten
ett konstant förekommande organ. Man hade därför anledning antaga, att mjälten
måste vara ett för ryggradsdjuren mycket viktigt organ. Men detta motsades av
det förhållandet, att mjälten kunde operativt helt och hållet borttagas, utan att
individen därav tycktes lida något men.
Tvärtom föreföll mjälten länge endast vara till skada. Den föranledde s. k.
»mjälthugg», d. v. s. »håll» i vänstra sidan vid häftiga, långvariga rörelser; den
hindrade på så sätt mången gång framstående idrottsmän att vinna segerpris:
och mera professionella löpare lära därför redan i gamla tider ha låtit
bortoperera mjälten.
Men på sista tiderna har mjältens anseende i ganska hög grad rehabiliterats.
Redan för två år sedan kunde min kollega Thunberg i tredje årgången av Sv.
Dagbladets Årsbok (s. 78) berätta om »en hittills okänd funktion hos mjälten».
Under denna rubrik refererade han Cambridgefysiologen Barcrofts
experimentella undersökningar, vilka visade, att hos däggdjuret (t. ex. katt) mjältens
storlek på ett lagbundet sätt växlar, så att den i vila vidgar sig, men vid ansträngningar
hastigt sammandrager sig och pressar en stor del av sitt blod ut i kretsloppet.
Det var sålunda tydligt, att mjälten tjänstgör såsom en blodreservoar, från vilken
musklernas under arbetet ökade anspråk på blod kan tillfredsställas.
Sedan dess har mjälten varit föremål för ökat intresse från fysiologernas sida,
och i senasté bandet av »Ergebnisse der Biologie» (Berlin 1927) har
Freiburg-fysiologen Emil v. Skramlik beträffande mjältens hittills kända funktioner
publicerat en innehållsrik överblick, till vilken jag för vidare detaljer hänvisar den
speciellt intresserade.
Mjältens förmåga att vid behov på kort tid skicka ut en större eller mindre
del av sitt blod i kretsloppet beror hos de högre ryggradsdjuren dels på
mjält-blodkärlens egen och dels på mjältmuskelkapselns sammandragningsförmåga. Hos
— 124 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
