Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett arbetsfredens år. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in på natten till den 2 januari, då förlikningsmannen måste giva upp, vadan
lockouten trädde i kraft på det nya årets första arbetsdag, omfattande 17,500 arbetare.
Den sten, som vid de senaste timmarnas förhandlingar kom medlingen att spåra
ur, var icke så mycket själva lönefrågan som arbetarnas vägran att följa
arbetsgivarna i fråga om ändring av s. k. allmänna bestämmelser, vilka antingen genom
sin oklarhet lett till ständiga lokala tvister under arbetstiden, eller voro rester av
en generös inflationsekonomi. Här har sålunda ännu en gång visat sig till vilka
svårigheter och strider det leder, när den bistra lågkonjunkturen kräver
avlägsnandet ur arbetsavtalen av eftergifter från företagaresidan, som lämnats under
högkonjunkturtider, då konsumenterna betala alla omkostnadsräkningar och dagens
bekymmer synas begränsade endast till att hålla produktionen i gång.
Sedan förhandlingarna vid gruvfälten strandat på grund av stora
meningsskiljak-tigheter rörande arbetslön och arbetstid, utfärdade Svenska arbetsgivareföreningen
den 16 december lockoutförklaring för gruvor tillhörande Järnbruksförbundet och
Mellansvenska gruvförbundet att träda i kraft den 2 januari 1928. Nya
medlingsförsök från förlikningsmannens sida blevo resultatlösa. Liksom i fråga om
pappersmasseindustrien strandade förhandlingarna på själva nyårsdagen. Parternas
delegerade hade visserligen kunnat enas om status quo i fråga om tidlöner, men då
arbetareombuden fordrade höjning av ackorden, brast enigheten, och lockouten
trädde i kraft. Även de förhandlingar, som förts om nytt avtal för Bolidens
gruvfält och för Grängesbergsbolagets gruvor i Grängesberg, strandade. Likaledes
måste de förhandlingar om de uppsagda stuveriavtalen, som förts under ledning
även särskilt förordnad förlikningsman, avbrytas utan resultat. Om man ytterligare
nämner att lockout förklarats vid Rörstrandsbolagets porslinsfabrik i Göteborg,
och att ingen enighet uppnåtts vid de kemiska fabrikerna i Stockholm och
Sundbyberg, har man en ganska fullständig förteckning över de vid 1928 års ingång
pågående arbetskonflikterna. Faran för komplikationer var även överhängande. Att
sågverks- och pappersmasseindustrierna icke skulle bli indragna i striden vid
trämassefabrikerna ansågs med skäl ganska osannolikt, och gruvarbetarna gjorde insren
hemlighet av att de betraktade en sympatistrejk vid de lappländska malmfälten
som ett ännu outslaget trumfkort i spelet om lönerna för de mellansvenska
gruvorna.
I fullt medvetande om situationens allvar tillsatte regeringen redan samma dag
som de båda storlockouterna utbröto, en särskild kommission med landshövding
Elmquist som ordförande. Kommissionens direktiv gav den närmast karaktären av
en beredskapskommission mera med uppgift att söka begränsa än släcka den
uppflammande striden, och den ställde sig även till att börja med avvaktande. Desf
förmåga att fullfölja sin fredsstiftande uppgift kommer att bli avgörande för
det eftermäle ur synpunkten av arbetsro, som 1928 i sinom tid får.
— 158 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
