Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern 1928. Av fil. dr Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Ekman (t. v.) och Tore Svennberg (t. h.) i »Patrasket»; i mitten Tollie Zeliman i »En
komedi på slottet» på Oscarsteatern.
berg, Anatole France och Tor Hedberg prydde affischerna med sina namn och
sporrade till i vissa fall betydande föreställningar. Även yngre banbrytare fingo
komma till tals, Jules Romains, Ernst Toller, 0’Neill och Pär Lagerkvist. Mot
bakgrunden av dessa program avteckna sig några enstaka rollgestalter, som kvarstå i
minnet med remarkabel glans. Tore Svennbergs uttrycksfulle Crainquebille,
gripande genom sin enkelhet och sanning, Ivan Hedqvists inspirerade skildring av
den åldrade konstnären i Rembrandts son och Lars Hansons intensiva spel som
skomakaren i Han som fick leva om sitt liv — det är tre figurer av förblivande
rang och avgörande för de nämnda styckenas sceniska existens. Detsamma kan
sägas om Tora Tejes nervöst spända jätteprestation i Sällsamt mellanspel, en
föreställning som också fick ett slags undantagsintresse genom experimentet med
tänkta repliker bredvid de talade. Om värdet av Faustföreställningen på Dramaten
har krönikören tyvärr intet personligt omdöme att ge; trots Anders de Wahls
kraftfulla konst och en högst påkostad apparat, synes dock diktverket icke ha
nått övertygande dramatisk verkan i denna form. Som koryfén i Fåglarna på
Konserthusteatern lyste de Wahl med sin komiska esprit. Trots den festliga
ögonfägnaden fick denna Aristofanesmodernisering dock ingen stil att tala om,
och publikframgången betydde ingen konstnärlig vinst. En av årets mest
uppmärksammade föreställningar va’r Hoppla, vi lever, jämte Diktatorn, först framförd på
Klubbteatern, vars upphörande för övrigt må beklagas, då idén gärna kunde få
prövas vidare. I den sistnämnda pjäsen gav Ivar Kåge ett utmärkt
karaktärs-porträtt som kungen, och skådespelaren har även ryckt fram i andra roller under
året. Dramatiska teatern hade slutligen en viktig vändpunkt att anteckna genom
Erik Wettergrens inträde på chefsposten. Förändringen skedde i det hela under
gynnsamma auspicier, och den nya ledningen möttes av tydligt förtroende, oaktat
de mer eller mindre obligatoriska personalkonflikter som läto tala om sig.
— 142 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
