Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern 1928. Av fil. dr Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivan Hedqvist i »Rembrandts son»; t. h. Tora Teje och Lars Hanson i »Sällsamt mellanspel»
på Dramatiska teatern.
Oscarsteatern har skickligt balanserat mellan det högre och det lägre. Dess
elegantaste föreställning var givetvis Skandalskolan, illustrativt glänsande både i
fråga om tidskostym och scenram, därtill också buren av Johannes Poulsens goda
humör i regin och spelet. Även här ha vi fått glädjas åt ett par svenska original.
Lindorms lustspel Rötmånad gav några genuint inhemska badortskarikatyrer, men
blev oaktat detta blott en halv framgång. Däremot lyckades Hjalmar Bergmans
fantasifulla komediteknik hembära en ny seger med Patrasket, vars fängslande
judepsykologi tolkades förträffligt av Gösta Ekman, Tore Svennberg och Augusta
Lindberg med Tollie Zellman i en minnesvärd komisk biroll. En repris av Shaws
Candida fick sin märklighet genom Gösta Ekmans utomordentligt spelade
aristokratiske poet, i själva verket en av årets finaste rollskapelser. En annan repris,
Björnsons Daglannet, fick den vemodiga betydelsen, att gamle Dags roll blev
Nils Aréhns sista framträdande, en värdig sortie för denne ståtligt utrustade
skådespelare. Broadway, ett rafflande amerikanskt potpurri, och Molnårs
faiseur-pjäs, En komedi på slottet, dominerade för övrigt på spellistan, tämligen likgiltiga
som dramatik, men burna av denna teaters alltid säkra ensemblespel.
De mindre scenerna ägnade sig övervägande åt kriminaldramatiken.
Komediteatern försökte dock mot säsongens slut ge plats åt ett svenskt original, Mördaren,
av Hildur Dixelius-Brettner, en aktningsvärd psykologisk studie men utan
dramatisk nerv. Blancheteatern kunde på sitt konto visa Fanatiker, en orädd och energisk
diskussionspjäs, där Per-Axel Bränner utmärkte sig. Även Komediteatern lämnade
genom Bourdets Den fångna sitt bidrag till diskussionen av ämnen, som förut
varit bannlysta från scenen; det icke alldeles äkta stycket spelades mjukt och
känsligt nog med Alice Eklund som den patologiska hjältinnan. Till sist
må nämnas framförandet av Strindbergs Kristina på Konserthusteatern, där stycket
visade sig föga lämpligt men där Harriet Bosses fullfjädrade virtuoskonst likväl
tog ut varje skiftning och poäng i den tragikomiska primadonnerollen.
— 143 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
