Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motorkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dodgepokalen. Dessa voro Helmer Aronsson, Ernst Appelgren, Ch. Gustafsson, Hilding
Karlberg, Gillis Tingman, Olof Philipson, Nils Löfberg och Helge Nilsson.
1928 års tävlingsprogram bjöd även på en ren damtävling, S. M. K:s och B. V. T:s
tredagarslopp i slutet av juli. Banan var emellertid för lätt, och följande tio ekipage körde
prickfria in till målet i Stockholm: Fru Ingeborg Stille — Dodge, fröken Signe Kassman
— Dodge, fru Edit Just — Fiat, fru Dolly Paulitz —■ Buick, fru Inga Sundblad — Fiat,
fröken Ulla Wetter — Chrysler och fröken Carin Bruzell — Dodge (samtliga dessa körde
med endast kvinnlig besättning) samt fru Anna Wetter — Ford, fru Brita Hegnell — Steyr
och fru Gurli Näs — Citroen.
• Under 1928 års racer tävling ar i Sverige för bilar nåddes inga märkligare hastigheter,
och Sven Du Rietz’ 198 km :s fart med den stora Panhard-Levassorn från 1927 står
fortfarande ouppnådd. Vid S. M. K:s Edsvikstävlingar — årets största racerhändelse — blev
Per Näs på »Näs Special» (under vilken pseudonym en engelsk 1 1/2 liters Frazer Nash
döljer sig) snabbast, men han nöjde sig med en så blygsam hastighet som 146,9 km/tim. Per
Näs dominerade samtliga racerlopp under året, och sedan han under februari importerat en
två-liters Delageracer från Frankrike stod han en hel klass över sina svenska konkurrenter.
Det var också på denna vagn han segrade i rundbaneloppet på Edsviken den 26 februari.
Andre man blev brodern Nils Näs på Frazer Nash-vagnen och trea Curt Hansson på en
Chevroletracer.
På travbanan vid Solvalla utanför Stockholm höllos under året för första gången
racer-tävlingar även för bilar, och intresset stegrades genom att Norges tre förnämsta förare
hade anmälts. Dessa firade verkliga triumfer på banan med sina snubba maskiner och sin
högt drivna förarkonst. Den svenskfödde John Isberg kom publiken att stirra, när han
med sin dånande Bugattiracer virvlade fram genom kurvorna. Det dröjer innan svenskarna
få fram en förare, som kan göra honom äran stridig som skandinavisk champion. Isbergs
tid, 3,23,6 min., svarar mot en genomsnittshastighet av 88 km./tim. Erik Fredlund gjorde
en alldeles ypperlig prestation genom att med sin Chandlerracer belägga andra platsen före
Per Näs på Delage och norrmannen Mathiesen på en liten blå Amilcar. Femte man i tid
blev den tredje norrmannen. Hesselberg-Meyer, som körde en Bugatti sport, och sjätte
K. J. Nilsson på en mindre vagn av samma märke.
Samtliga de stora internationella hastighetsloppen för motorcyklar dominerades av
engelsmännen. Ännu finns det inte någon, som på allvar kan uppta striden med de anglosachsiska
racerstjärnorna. T. T.-loppen på Isle of Man, den betydelsefullaste händelsen inom
motorcykelvärlden, sågo Dodson-Sunbeam, Bennet-Velocette och Longman-O. K. Supreme som
segrare i respektive Senior-, Junior- och Lättviktsloppet. För första gången ställde en
svensk racerman upp i dessa stortävlingar, Royal Enfieldföraren Edvard Magner, och han
gjorde ett gott intryck på expertisen, trots att en smula otur — en kullkörning med
tidsödande reparation som följd — hindrade honom att komma högre på prislistan än som
sextonde man i Juniorloppet.
Under året sändes svenska motorcyklister till tävlingar i fyra olika länder. Finland
gästades först. Till istävlingar i Helsingfors den 18 februari reste kvartetten Erik Westerberg,
Folke Mannerstedt, Gunnar Kalén och Nils Torell. Svenskarna visade sig sina värdar helt
överlägsna, men de för tillfället genomusla .banorna tilläto inga märkligare hastigheter.
Folke Mannerstedt kom finnarna att häpna genom att med endast 200 meters ansats få upp
sin F. N. i 141 km:s fart, och Gunnar Kalén på Saroléa blev inte mindre populär genom
att i tvåmilsloppet på rundbana hålla 115 km:s medelfart; hans tid löd på 10,25 min., medan
den bäste finnen, Saksa, hade hela tre minuter sämre tid. Nästa visit utanför landets gränser
gjordes av Westerberg, Nils och Hans Torell samt Robert Lindholm och gällde
backtävlingen i Korketraekkeren utanför Oslo i början av juni. Erik Westerberg erövrade för
alltid den vandringspokal, som han och norrmännens största trumfess, H. D.-föraren Ernst
Vaumund, så länge kämpat om, och i vilken bägge hade två inteckningar. Westerbergs
segrartid på hans H. D. blev 2,04,8 min., ett par sekunder sämre än Nils Torells rekord
sedan 1927. Vaumund var svensken tätt i hälarna, medan bröderna Torell förvånade sina
landsmän genom att även låta Fritiof Dieseth .besegra dem. Sidvagnsklassen dominerades
helt och hållet av Westerberg och Robert Lindholm på Royal Enfield. Även till Danmark
gjordes under året vikingatåg av svenska motorcyklister. Saroléaförarna Kalén och Hugo
Carlsson reste ofta över Sundet under hösten, och resultaten blevo så gott som alltid segrar.
Kalén, som varit Nordens framgångsrikaste förare under året, serverade för övrigt den
prima överraskningen att på den nybyggda dirt-trackbanan i Köpenhamn inte blott fullstän-
— 278 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
