Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkliga händelser 1929. Av Oscar Mannström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla röster så när som på tre. I frikyrkoförsamlingen var minoriteten 39 röster.
Den förenade kyrkans första General Assembly konstituerades den 2 oktober.
Om betydelsen av det steg, som sålunda tagits i Skottland i sant ekumenisk
riktning, skrev doc. Ernst Newman i Sv. Dagbl. den 3 oktober:
»Nu liksom för 86 år sedan är skotska kyrkan föremål för hela den protestantiska världens
uppmärksamhet. 1843 års händelser gåvo fart åt de frikyrkliga strömningarna i hela Europa.
Månne 1929 års reunion — slutpunkten i en utveckling, som gått stick i stäv mot vissa
moderna frikyrkodogmer — skall få en motsvarande betydelse för folkkyrkotankens
rehabilitering? Säkert är, att det för den nya ’Church of Scottland’ — som, utan att uppge den
nationalkyrkliga kontinuiteten, i vida högre grad än den gamla tillgodoser minoritetens
sekelgamla krav på kyrklig självstyrelse — öppnar sig ett perspektiv framåt med många löftesrika
möjligheter. M’ed sin breda folkliga basis skall den nyorganiserade kyrkan med vida större
auktoritet och frimodighet än den gamla kunna inrikta sig på lösningen av de många
komplicerade kyrkliga och religiösa problem, som även i Skottland känneteckna det moderna
kultur-och samhällslivet.»
I Englands kyrka har man, sedan parlamentet 1928 nedröstade det av alla
kyrkliga myndigheter prövade och godkända förslaget till reviderad handbok, stått
inför nödvändigheten att finna ett modus vivendi, som på en gång tillgodoser de
behov, som voro okända, när Common Prayer Book av 1571 tillkom, och tillåter
en praktisk prövning av handboksförslaget ute i församlingarna. Biskoparna hava
i stort sett följt den linjen vid utfärdandet av sina anvisningar, att i kyrkorna
ingenting får företagas, som icke står i överensstämmelse med föreskrifterna i
någondera av handböckerna (1571 och »förslaget»), samt att utan biskopens
särskilda tillåtelse ingen del av den nya får komma till användning utan kyrkorådets
hörande. »Det är bättre att gå varsamt och långsamt till väga än splittra en
församling i partier. Partiandan må undvikas» (biskop C. A. Hadlam). — Förre
domprosten i Canterbury, dr C. K. A. Bell, som under året blev biskop i Chichester,
har anlagt en ny synpunkt på handboksproblemet, vilken möjligen kan leda till
sinnenas lugnande och till motverkande av en agitation för kyrkans skiljande från
staten för att vinna handlingsfrihet uti internt kyrkliga spörsmål. Han framhöll
vid diskussionen i frågan i Canterburykonvokationen, att det varit ett misstag att
inrikta sig på att liturgiska reformer måste ha parlamentets bifall; den riktiga
vägen vore att genom konvokationerna (de prästerliga synoderna för de två
kyrkoprovinserna) och konungamakten få en ny kyrklig lagstiftning till stånd.
För övrigt sökte ärkebiskoparna i ett under sommaren utgivet herdebrev rikta
prästerskapets blickar på centralare saker än de liturgiska, nämligen kyrkans
uppgift att predika evangelium samt fördjupa sig i trons verkligheter genom
målmedvetet, hängivet studium för sin egen och församlingarnas uppbyggelse.
En sak av allmänt intresse är det förslag, som under året framlades angående
en kyrkounion i Sydindien, Den engelska kyrkans sydliga stift i Indien,
Sydindiens förenade kyrka (uppkommen genom sammanslagning av ett presbyterianskt
och ett kongregationalistiskt samfund samt en av Baselmissionen stödd
missionskyrka) samt den Wesleyanska kyrkan inom samma område skulle enligt förslaget
förenas på grundvalen av den Heliga Skrift, apostoliska och nicenska symbola,
dopet och nattvarden samt episkopatet. En förening efter dessa principer skulle
medföra representation såväl på engelska biskopskonferensen i Lambeth som på
presbyterianernas, kongregationalisternas och metodisternas världskonferenser. I
fråga om biskopsinstitutionen anslöt sig förslaget till engelska kyrkan såsom
förebild, men utan någon historisk doktrin. För framtiden skulle alla präster mottaga
biskoplig vigning, men vid föreningen skulle de olika samfundens präster samt-
— 108 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>