Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern 1929. Av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Ström i »Volpone» (t. v.) och Gösta Ekman i »Männen vid fronlru-f> (t. h.), pä Oscarsteatern.
vardagstonen. För övrigt framfördes med växlande framgång tre moderna
franska komedier, Sarments Den oemotståndlige och Bourdets Nyss utkommen, i
vilka Olof Winnerstrand framträdde till sin fördel, samt Giraudoux’s preciösa
problemdiskussion Siegfried, som dock befanns alltför speciellt gallisk att fullt verka
på svensk scen. iVrans fält, en amerikansk krigshistoria med brutalt realistiska
bilder från frontlivet, var skickligt iscensatt och spelades illusoriskt, särskilt av
Harriet Bosse som den franska värdshus flickan, men kan som pjäsval icke
räknas till Dramatens lyckligare grepp. Slutligen återstår att nämna Poul Reumerts
lysande gästspel, som avslutade vårsäsongen och medförde två välvårdade
ny-instuderingar, Hostrups vådevill Grannarna och Moliéres Misantropen; särskilt
får uppsättningen av den senare anses som en av Dramatens mest smakfulla och
stilrena.
För Oscarsteaterns vidkommande blev vårsäsongen mindre givande. Det
praktfullaste numret var Volpone med Carl Ström och Gösta Ekman i huvudrollerna,
parasitherren och parasittjänaren; det engelska renässansdramat spelades i Zweigs
habila omdiktning, som dock icke här vann samma framgång som utomlands. En
äldre komedi av Barrie, Kärlekens genvägar, roade på grund av det goda
en-semblespelet omkring Pauline Brunius, men säsongen erbjöd även ett par
avgjorda missgrepp. Så mycket starkare blev intrycket av det senare halvåret,
då Sherriffs utomordentliga skyttegravstragedi Journey’s End, här kallad Männen
vid fronten, med brittisk regihjälp framfördes på det mest beundransvärda sätt
och med ett spel som över hela linjen bar vittne om aktning och gripenhet inför
ämnet. Gösta Ekmans energibleke Stanhope och Carl Ströms manligt
vederhäf-tige Osborne voro icke de ensamt bärande figurerna; föreställningen var på alla
punkter effektiv. En högst intressant bekantskap var även Vid 37 :de gatan av
Elmer L. Rice, ett naturalistiskt avsnitt av livet i ett Newyork-hus, där
vardags-tempot brytes av en kriminell katastrof och sedan rullar vidare i blodspåren.
— 120 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
