Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern 1929. Av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margit Rosengren som »Rose Marie» på Vasateatern; t. h. Scen ur Röda dagen» på Folkteatern:
fr. v. Sig. Wallén, Hildur Lindholm, Rikard Lindström, Georg Skarstedt och Dagmar Ehhesen.
Skildringens hårda intensitet fick även här den avsedda slagkraften genom det
utmärkta ensemblespelet; bland de många bidragande prestationerna grep särskilt
Inga Tidblads fina och sanna framställning av den unga flickan, hyreshusets tappra
martyrhjältinna; även Carl Ströms hetsige husfader hörde till de’mest genuina
folktyperna. Jämte krigsdramat är detta svårspelta verklighetsextrakt obestridligen
en bragd, som hedrar Oscarsteaterns ambition.
På de mindre scenerna har kriminaldramatiken icke spelat samma enformiga
roll som i fjol. Komediteatern levde länge på Fröken Kyrkråtta, en
underhållande bagatell med en liten divaroll i Alice Eklunds rätta format. Men på hösten
överraskade Komediteatern med djärvare tag, då den framförde
Tolvskillings-operan, den tyskmodernistiska versionen av Gays gamla engelska tiggaropera.
Denna sällsamma storstadsprodukt serverades med käck talang och blev en
artistiskt berättigad framgång. Blancheteatern fann en för sina krafter avpassad
amerikansk vardsgkomedi i Saturday children, där Esther Roeck Hansen gav
en variant av sin special typ, den moderna unga damen med
självständighetsprinciperna. En smula sensation väckte Gantillons bordelldrama Maya, som dock icke
spelades med tillbörhg säkerhet och miljökänsla. I Skiljas, en diskussionspjäs av
Clemence Dane, gjorde Uno Henning en kunnigt genomförd rollstudie av den
f. d. sinnessjuke, vars återbördande till familjen medför svårartade
pliktkollisioner. Till sist må icke glömmas, att Erik Lindorms lustspel Röda dagen på
Folkteatern spelades med uppfriskande gemyt. Sigurd Walléns småborgerlige
socialdemokrat, munter och mänsklig, hör till de prestationer, som utan vidare
förtjäna plats i en årskrönika. Det folkliga humöret är en tillgång, som aldrig får
saknas i huvudstadens dramatiska hushållning.
— 121 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
