Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland 1929. Av redaktör Arvid Kaján
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två finlänska märkesmän, general Gustaf
Man-nerheim (t. v.) och expresident K. J.
Stahl-herg, sida vid sida under sommarens
minneshögtid i Åho domkyrka.
ville anslå 35,000,000 mark till
löneregleringen, fördelade sålunda, att 9,5
miljoner skulle reserveras för ålderstillägg, 15
milj. för hyresbidrag och y2 milj. för
personliga tillägg samt 10 miljoner för
utjämningar. Däremot avvisades i
propositionen tanken på allmän höjning av
grundlönen.
Den nyvalda riksdagen, inom vilken
inga nämnvärda partipolitiska
förskjutningar ägt rum, delade upp sig i de två
ursprungliga lägren. Vänstern beskyllde
regeringen för inkonsekvent frikostighet,
och högern klandrade regeringen för
överdriven njugghet.
Statst j änstemännen s j älva f astslogo
vid extra förbundsmöte i slutet av
oktober, att de föreslagna förhöjningarna
icke kunde tillfredsställa dem. Då lagförslaget en månad senare eller i slutet av
november föll igenom i riksdagen, mottogs nyheten tämligen likgiltigt. Att en
betydande grupp inom själva regeringspartiet fronderat vid den slutliga
omröstningen, tydde endast på regeringens svaghet och impopularitet t. o. m. i eget läger.
Men ej ens den omständigheten kunde förbättra faktum, att lönefrågan blivit
dekadent. Den energiska upptakten till statstjänstemännens lönedemarche hade
under loppet av år 1929 förbytts i en allt passivare reaktion; då man ej fick det
man ville, nöjde man sig med det man hade, och i slutet av 1929 var åtminstone
den yttre bilden av det s. k. intelligensproletariatet i stort sett densamma, som i
slutet av 1928. Måhända bottnar denna lojala passivitet dock slutligen i
nationens ödesbestämda talang att tiga och lida.
Huvudavsnittet av landets händelsekrönika under år 1929 var utan tvivel den
stora lönestriden, om den ock till synes rann ut i sanden. Företeelsen framträdde
måhända icke så skarpt utåt, men den var dock grundtonen i allt skeende. Bilden
av årets ekonomiska down-period blir emellertid fullständig först då alla mer
eller mindre påtagliga ekonorniska krascher bokföras. Det är en hel filmrulle
av bankrutter, som kunde vevas upp. Konkurser och inställda betalningar
upp-togo ett osedvanligt spaltutrymme i dagspressen, och utvecklingskurvan nedåt gick
i oanat tempo. Året hade inletts med en rediskontering, som slog alla tidigare
rekord, näringslivet fick vidkännas depositionsräntans förhöjning i form av ökade
ränteutgifter, de stora importlagren och föregående års huvudlösa
byggnadsverksamhet bundo fortfarande stora kapital, och behovet av pengar var alltjämt lika
akut både för företag och enskilda. Tidstypisk var dessutom den skrämmande
serie av förbrytelser, som mot slutet av året avslöjades i pressen; män på
framskjutna förtroendeposter bedrogo överlagt staden och staten, och motivet kunde
i 90 fall av 100 återföras till den individuella ekonomiska misären. Målningen
kan verka svart i svart, men faktum står kvar, att det amerikanska lösenordet
»money» aldrig anammats mera febrilt i Finland än under det gångna året.
Att amerikanska metoder tillämpats i fråga om förbudet är däremot fullt kon-
"’ — 347 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
