Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern 1930. Av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v.: Rune Carlsten, Gösta Ekma/n och PauUne Brunius i »Henrik VIII» pä Oscarsteatern.
till svensk livsbelysning på scenen måste ju vara särskilt kärkommet, och
Hjalmar Bergmans dramatiserade småstadsroman bör vid sidan av Swedenhielms
hållas frisk på repertoaren. Anders de Wahls framställning av grobianen och
lokaltyrannen var en mästerlig figurskapelse, sällsamt rörande i sin förening av
grotesk och patos; även Anders Henriksons perukmakare ägde slående
typsanning, och Alf Sjöbergs regi visade käckt, levande grepp. En praktfull
iscensättning av Schillers klassisk-romantiska Fiesco var teaterns mest observerade
prestation under vårsäsongen •— artistiskt hedersam för Olof Molander, om
också icke helt lyckad som återupplivning. Här urskildes en tydlig dissonans
mellan det sedda och det hörda, mellan skådespelet som färgrik regisak och det
alltför fjärran och verklighetsfrämmande innehållet, som icke förmår bemäktiga
sig känslan. Ivar Kåges tolkning av Fiesco hade likväl både smak och eld.
Pagnols friska och äkta Marseille-stycke Marius fick måhända icke den
sydländska must och fart, som fordras, men Lars Hansons sjötagne yngling och
Carl Barcklinds jovialiske krogvärd voro värdefulla figurer. En själ i nöd av
Jean Jacques Bernard bjöd ett intressant prov på modern fransk psykologisk
dramatik, där Tora Tejes konst fick visa sitt högsta nervösa raffinemang. Svensk
publik är emellertid icke inställd på det subtila. Den trivdes bättre med den
påtagliga och älskvärda valutan i Ungkarlspappan, som tack vare Olof
Winner-strand gav briljant underhållning. På Dramatens meritlista kunna slutligen även
uppföras två märkliga gästspel, den japanska truppens och Habimas judiska
stilteater, som båda gåvo ett oförgätligt intryck av rasbetonad, ur det rituella
framvuxen konstnärlighet.
Oscarsteatern har i varje fall hållit en mycket omväxlande repertoar. För att
först nämna de svenska originalen, så blev Trions bröllop av Sigfrid Siwertz en
viss framgång, där Gösta Ekmans och Inga Tidblads spel tog ut allt som fanns
av ungdomscharm och mild spefullhet i denna stockholmska bröllopsmarsch. Men
145
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
