Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern 1930. Av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pä sidorna: Sture Baude och Ester Roeck Hcmsen i »Storken» på Blancheteatern; i mitten
fr. v.: Erik Berghind, Edv. Adolphson och Ellen Appelberg i »Nyckelromarven» på
Oscarsteatern.
Ragnar Josephsons Nyckelromanen gav otvivelaktigt en kvickare och ledigare
satir. Den var aktuell utan vulgaritet, och det något billiga lustspelsuppslaget
användes med överraskande sinnrikhet; Erik Berglunds runde, massive
bankdirektör hör till hans mest genuina figurer. Av .utländska komediprogram kan
erinras om Géraldys Den stora kärleken, där Gösta Ekman utförde sin
älskar-roll med fin, modern naivism och där Karin Molander var en behaglig
motspe-lerska. i8 år. Van Drutens karakteristiska pjäs ur det engelska college-livet, blev
en av teaterns bästa föreställningar med en äkta ungdomspsykologi, som fick sitt
mest rörande uttryck i Sture Lagerwalls ynglingatyp. Oscarsteatern gjorde
också under spelåret ett par högre ansträngningar, som visa att man icke blott
har kalkylerat med berömda salongskomedier och kriminallustspel, såsom
genren kallas. Henrik VIII presenterades sålunda i originalimporterad
engelskakademisk uppsättning, och mycken möda hade här nedlagts på ett stycke, som
i grunden icke har annat intresse än Shakespeares tvivelaktiga signatur. Rune
Carlstens monark var emellertid ett ganska suggestivt porträtt, och Pauline
Bru-nius drottning likaväl som Gösta Ekmans kardinal hade markanta drag.
Starkare stöd hade Oscarsteatern förtjänat för sitt upptagande av Strindbergs Gustaf
Vasa. Den omsorgsfulla föreställningen gav i varje fall icke intryck av att
dramats inneboende verkningskraft har nämnvärt försvagats, låt vara att en och
annan scen utan förlust kan bortskäras. Carl Ström gestaltade kungen med en
ståtlig fasad, som icke alltigenom utfylldes av inre, andlig myndighet, men dock
imponerade i ett par av de avgörande ögonblicken. Mest fascinerade dock Gösta
Ekman som prins Erik, en teaterfigur av strålande fantastik och skälvande
nerv.
De mindre teatrarnas bidrag till behållningen äro lättare att sammanfatta.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
