Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldts död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karlfeldts kista bäres av studenter till järnvägsstationen i Stockholm; bland de närmast
sörjande ses även ärkebiskop Söderblom.
ytterligare nio år till den sista, Hösthorn, som utkom 1927. Bland hans övriga
arbeten märkas: Skalden Lucidor (14), Brunnbäcksminnet (21) och C. F.
Dahlgren (23).
Dr Anders Österling skrev i Svenska Dagbladet bl. a. följande minnesord om
den bortgångne:
I den svenska diktens hävder skall Karlfeldt stå på en särplats även genom sin
varaktiga, man ville säga vinterhärdiga skaldetyp. Den lyriska elden brukar i Norden vara
en ungdomsgåva för en kort följd av år; den förvaltas sällan som en jämn och
kraftfull produktivitet genom hela mannaåldern. Karlfeldt debuterade som trettioåring med
Vildmarks- och kärleksvisor 1895; hans senaste verk Hösthorn 1927 vittnade ännu om
högsta livskraft och skaparlycka. Ingen kunde i denna märgfulla musik ana det så snart
förestående avskedet, men då vi nu lyssna tillbaka, få de dikterna en ännu djupare klang.
Liksom det höstliga hornet kallar hem boskapen från bodarna, kallade hans skaldskap
ännu en gång till gamman på gårdens grund. Det var en sång om skogarna och bergen
och människorna, den tackade med fulla lungor och avrundades utan klagan. Att
sångmästaren då även fick bevis på nationell uppskattning i rågat mått är likaledes gott att
minnas. Om denna folkynnest må endast sägas, att den är och förblir av det vackra och
sällsynta slag, som harmonierar med givarens värde. –-
Denne helstöpte man förstod över huvud att sätta stil och prägel på allt vad han företog
sig. När han 1904 invaldes i Svenska akademien, var han den förste, som skapade
förbindelse med den levande litteraturen, och det kan icke betvivlas, att han under dåvarande
regim frimodigt företrädde oppositionen. Efter Wirséns bortgång blev han den ständige
sekreteraren, och under nära två årtionden har han för det allmänna medvetandet
personifierat akademien, målmedvetet verksam för att höja dennas vittra anseende och auktoritet.
Det är obestridligen till väsentlig del hans förtjänst, att Gustav III :s stiftelse är en
levande institution; hans rakryggade hållning och hans goda omdöme ha både utåt och
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
