Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldts död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inåt verkat som en borgen. Hans tal vid olika tillfällen utgöra likaledes en karaktärsfull
och i allo hedersam del av hans kulturgärning; även som talare hade han gåvan av »det
vissa ordet». Den välbekanta, malmrika stämman trängde långt och vann gehör. –-
Karlfeldt är nu borta. Men hans verk stannar kvar, en nationell verklighet på samma
sätt som Dalälven, en bred vattenåder, skummande i vårflödet eller stjärnspeglande mot
hösten. Vad han som skald fick skänka oss hör till äkthetens rike och därmed på samma
gång till det stycke evighet, som väves in i ett folks historiska liv.
I Svenska Dagbladet publicerades vidare uttalanden om Karlfeldt och hans
diktning av ett antal framstående personer och författare i Sverige och det övriga
Norden. Bland dessa eftermälen märktes följande:
Nathan Söderblom: I denna stund finnes, så vitt jag känner, ingen sådan lyriker i
något land.
Verner von Heidenstam: Varje svensk känner hans storhet som skald. Men det är
icke endast vårt folk, som förlorar en stor diktare, det är också Svenska akademien, som
mister en god sekreterare. Akademiens förlust är ofantlig.
Selma Lagerlöf: En stor skald, som aldrig ville vara annat än en enkel, harmonisk
människa. Ett stort snille, som älskade ängens små blomster, de bruna backarnas
skiftningar, de fäderneärvda sedvänjorna, alla de små rottrådarna, som bundo honom vid den
mark, som sett honom födas. En stor tolkare av det, som rör sig i folkets själ, av yran
och livstörsten, lika väl som av den orädda pliktuppfyllelsen och den driftiga
rättrådigheten. En stor svensk man, som aldrig har tänkt på att ställa upp sig själv som ett
föredöme, men har velat uppälska hos oss det manliga, det modiga, det glada och det helgjutna.
Nils Ahnlund: Många med mig tillhöra en generation, som vuxit upp med Karlfeldts
diktning och som införlivat den med hela sitt sätt att tänka. Vid Karlfeldts bortgång
känna vi med ett sting i hjärtat och en ilning av fröjd, vad den mannen betytt för vår
livssyn.
Sten Selander: Just därför att så många stridiga element hos honom förenades i den
geniala konstens harmoni, fick hans dikt ett sådant ljus och en sådan överväldigande
rikedom. Både hans manlighet och hans vekhet hade en prägel av rotvuxen svenskhet, som
man känner igen ända från biskop Tomas och folkvisorna. Och det är ju inte minst därför
han i djupaste mening var vår andes stämma i världen.
Karl-Erik Forsslund: Djupast känns sorgen och saknaden i Dalarna, ty han var ju
främst Dalarnas och allra främst Bergslagens sångare. Men han var väl ock mästaren
bland alla tiders främsta diktare. Hans sex band, inalles något över 250 dikter, bilda
en symfoni utan like — allt fulländat i form, de fulltonigaste klanger i rikaste skiftningar,
de underbaraste rytmer och melodier, den konstfullaste rimflätning, allt säkert
genomarbetat och ändå framsprunget ur snillrik ingivelse. Tyngst väga väl hans hymner och
visor i moll — där lever kanske starkast arvet från fäderna i bergen och skogarna. Men
i durlåtarna klingar lika äkta och friskt deras än barska, än lössläppta skämtlynne, alltid
rättframt och fullt av must. Ingen har väl så i sång givit evigt liv åt gamla festliga
hem- och helgseder, givit sådana bilder av de gamla bergsmans- och bondgårdarnas liv i glädje
och sorg.
Jarl Hemmer: För min ringa del kommer jag att fira hans minne, så länge jag lever.
Om och om igen kommer jag att läsa dessa härliga dikter, som alltsedan min tidigaste
ungdom skänkt mig otaliga stunder av högtid.
Jordfästningen förrättades den 12 april i Stockholms Storkyrka. Officiant
var kontraktsprosten O. Hansson i Sollentuna, medan ärkebiskop Nathan
Söderblom vid båren framsade bibelord och citat av svenska skalder, bland dem
särskilt Karlfeldt själv, samt sjöng begravningsmässan. I enlighet med den
avlidnes bestämda önskan yttrades vid detta tillfälle intet om honom personligen.
Kistan, som bars av åtta studenter från Västmanlands-Dala nation i Uppsala,
var kransad av murgröna och krönt av ljusröda rosor och blå iris. Kring
densamma lågo kransar från konungen och den kungliga familjens medlemmar,
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
