Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den moderna världsbilden. Av Ansgar Roth - Strålar från världsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
James Jeans.
Willem de Sitter.
Sir James Jeans, bosatt i Dorking, England, förut professor i matematisk fysik vid universitetet i
Princeton, New Jersey, Research Associate vid Mount Wilsonobservatoriet, är främst känd genom
sina undersökningar över stjärnornas utveckling och andra kosmogoniska problem. Professor Willem
de Sitter, chef för universitetsobservatoriet i Leyden och professor i astronomi därstädes, är en av
relativitetsteoriens främsta förkämpar, som särskilt studerat teoriens kosmologiska konsekvenser.
rön hade förut gjorts av andra fysiker, bl. a. av prof. R. A. Millikan i
Kalifornien, som uppsänt registreringsballonger till 15,5 km. höjd. Förklaringen till detta
skenbart paradoxala förhållande ansågs vara, att de utifrån världsrymden
kommande strålarna vid ankomsten till atmosfärens yttersta gräns äro av samma art
som gammastrålningen (och vanligt ljus), ehuru våglängden för de längsta och
»mjukaste» kosmiska strålarna är omkring hundra gånger mindre än för de
kortaste och »hårdaste» gammastrålarna (från torium C’)- Vid kollision med
de atmosfäriska gasernas molekyler och atomer sprängas dessa sönder, varigenom
en »sekundär» strålning av betapartiklar (elektroner) uppkommer. På lägre höjd
har man således att göra med en kombinerad effekt av primära »fotoner» och
sekundära elektroner. Strålningens effekt når troligen sitt maximum i närheten
av den s. k. t r o p o p a u s e n, gränsskiktet mellan stratosfären och troposfären,
lufthavets stormiga bottenskikt, på en höjd av 9—12 km. över havet.
Nya mätningar av den gåtfulla strålningens karaktär gåvo motsägande resultat.
Prof. E. Regener i Stuttgart konstaterade dess förekomst på över 240 meters
djup under Bodensjöns yta — ett djup till vilket korpuskulära strålar knappast
kunde tänkas nedtränga. Vissa experiment med »räknekamrar» av Kolhörster
och andra forskare kunde å andra sidan svårligen förklaras, om strålarna icke
utgjordes av elektroner. Millikans mätningar i Manitoba i närheten av den
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
