Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den moderna världsbilden. Av Ansgar Roth - Strålar från världsrymden - Den kosmiska såpbubbland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magnetiska nordpolen visade, att den kosmiska strålningen icke är intensivare
där än annorstädes, icke påverkas av jordens magnetfält och följaktligen icke
består av elektriskt laddade partiklar. Millikan fann också, att strålningen är
heterogen och utgöres av åtminstone fyra »band» med olika våglängd och energi.
Det första av dessa band, vars energi motsvarar ett potentialfall av 25 millioner
volt, uppkommer enligt Millikans mening vid sammanslutningen av fyra
vätekärnor till en heliumatomkärna, en skapelseakt som han ansåg äga rum i den
interstellära rymden. »Heliumstrålarna» omfatta 90 procent av den kosmiska
strålningen, vilkens övriga arter uppstå vid bildandet av andra i naturen ymnigt
förekommande ämnen, särskilt syre, kisel och järn.
En, helt annan uppfattning förfäktades av sir James Jeans, som visade att de
kosmiska strålarnas absorption vid passagen genom jordens lufthölje är
omkring dubbelt större än den som Millikan räknade med. Strålningens enorma
energi svarade enligt Jeans därför icke mot någon skapelseprocess, utan alstrades
tvärtom vid materiens »förintande», d. v. s. dess upplösning i strålande
energiform. En sådan process äger sannolikt rum i solens och stjärnornas inre, där
temperaturen uppgår till millioner eller milliarder grader. Men stjärnorna äro
ogenomskinliga, och den i deras inre alstrade strålningen sipprar aldrig ut. Även
Jeans såg sig därför föranlåten att antaga, att de på jorden observerade
högfrekventa strålarna härstammade från rymdens dunkla djup m e l l a n stjärnorna.
Den kosmiska såpbubblan.
Att den kosmiska strålningen anländer med ungefär samma intensitet från
rymdens alla riktningar, bekräftades i stort sett av observationerna. Regener
föreslog emellertid en ny och överraskande förklaring till förhållandet. Om
rymden är krökt och universum ett ändligt och slutet helt i överensstämmelse med
Einsteins teori, så kan en strålning med den oerhörda energi, varom här är fråga,
som inte avsevärt mattas under billioner sekler, icke förlora sig i rymdens djup.
Den absorberas icke nämnvärt på den långa färden runt universum, utan
återkommer till utgångspunkten och börjar därefter ett nytt varv. Strålningens
upphov ligger med andra ord ännu längre bort i tiden än i rummet. Den är lika
gammal som vintergatan eller ännu äldre, och den skapelseakt eller
nedbrytningsprocess, som givit upphov till strålningen, ägde rum vid en epok, då världen var
ung. De kosmiska strålarna äro måhända signaler från skapelsens morgon!
Den äventyrligt klingande hypotesen om de kosmiska strålarnas rundresa
kring universum föreföll icke längre fullt så fantastisk, sedan den belgiske
astronomen abbé G. Lemaître i Louvain gjort den förbluffande upptäckten, att
universum utvidgas i volym, vilket för närvarande sker med sådan hastighet att
»världsradiens» längd fördubblas på omkring 1,500 millioner år. Världsalltet,
som enligt relativitetsteorien geometriskt representeras av ett kontinuum i fyra
dimensioner, tre i rummet och en i tiden, liknar ytan av en såpbubbla, som
blåses upp till allt större rymd. Lemaître fann, att ingendera av de båda teorier
för universums form som uppställts, den ena av Einstein, den andra av prof.
Willem de Sitter i Leyden, var en stabil lösning av problemet. Så snart
kondensationer av materia (stjärnor, nebulosor o. s. v.) uppstodo, måste universum
börja att växa och materien att spridas. För en åskådare på jorden blir effekten,
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
