Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den moderna världsbilden. Av Ansgar Roth - Den kosmiska såpbubbland - Universums utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att alla objekt synas avlägsna sig från honom i synlinjens riktning med en
hastighet, som är proportionell mot avståndet. Spektra av mycket avlägsna objekt,
såsom de utanför vintergatan befintliga spiralnebulosorna, måste till följd härav
visa en förskjutning mot rött genom s. k. Dopplereffekt. Att en sådan spektral
effekt existerar var redan förut välbekant, men förteckningen över nebulosornas
radialrörelser utvidgades av E. Hubble vid Mount Wilson, så att den omfattade
över hundra ytterst avlägsna objekt. Proportionen mellan avstånd och hastighet
visade sig hålla streck ända till det mest fjärrbelägna av alla kända objekt, en
klunga av nebulosor på 105 millioner ljusårs distans med en hastighet av 19,700
km/sek, i synlinjens riktning.
Universums utveckling.
Den observerade rödförskjutningen av de »anagalaktiska» nebulosorna, som
lämnades oförklarad i Einsteins världsbild, uppfattades enligt de Sitters teori
som en optisk illusion, en effekt av tidens krökning. Men de Sitters värld, som
var fullständigt tom på materiellt innehåll, motsvarade naturligtvis inte heller
verkligheten, utan betecknade på sin höjd det slutstadium mot vilket utvecklingen
strävar. Om den av Lemaître funna utvidgningen får råda, förskingras materien
till sist helt och hållet, vartill kommer att energien enligt termodynamikens andra
huvudsats oavlåtligt degraderas. Materien »förintas» genom att övergå i
strålning, och strålarnas våglängd ökas oavbrutet. Slutet på det hela synes bli ett
böljande hav av immateriella vågor — en »materiedöd» i stället för den förut
som oundviklig ansedda värmedöden.
Den nuvarande snabba utvidgningen av universum kan icke ha pågått i
oändligt lång tid, utan måste ha haft en början. De Sitter räknade ut att denna epok
ligger endast några få milliarder år tillbaka i tiden, vilket ur astronomisk
synpunkt är ungefär liktydigt med i går. Stjärnornas ålder måste nämligen enligt
Jeans räknas i billioner år, och denna tidsskala kan svårligen förenas med
universums snabba tillväxt i volym och spiralnebulosornas hastiga flykt i radiell
riktning. Motsägelsen är frappant. Medan man förut trodde sig ha funnit, att
himlakropparnas utveckling sker i ytterst långsamt tempo, upptäckte man nu,
att hela universum utvecklas på ett sätt som påminner om en explosion! Någon
utväg ur detta dilemma som livligt diskuterades av fackmännen, fann man dock
ej. Hypotesen om den svällande världsrymden betecknades likväl såsom en av
relativitetsteoriens märkligaste kosmologiska konsekvenser, vars betydelse för
vår uppfattning om universums ursprung, utveckling och slutliga öde knappast
kan överskattas.
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
