Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordbrukskris och spannmålsreglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ministern och beklagat sig över, att bonde förbundet sökt genom avtal med
kvarnarna förskaffa sina medlemmar förmånsrätt till försäljning direkt till kvarn
på andra spannmålsodlares bekostnad.
Då systemet med minimipris även beredde de utanför avtalet stående
kvarnarna möjlighet till illojal konkurrens, enär de voro obundna av prisbestämmelserna,
var det uppenbart, att en ny anordning måste träffas för att skänka den inhemska
spannmålsodlingen det stöd, den alltjämt behövde. En sådan anordning kom även
på förslag av statens spannmålsnämnd till stånd och gick i stora drag ut på
följande: Samtidigt som tvångsinmalningen fortsatte, sammanslöto sig de
kvarnar, som så önskade, i en förening, benämnd Svenska spannmålsföreningen,
vilken erhöll monopol på importen av vete och råg samt mjöl därav och även skulle
driva handel med spannmål. I detta halvstatliga kvarnmonopol, över vilket
statens spannmålsnämnd utövade kontroll, utsåg k. m :t ordförande och två
ledamöter. Dessa det allmännas, producenternas och konsumenternas representanter
blevo landshövding Murray, förvaltaren vid Ultuna lantbruksinstitut K. E.
Sjögren och sekreteraren i socialstyrelsen H. Heyman. Svenska
spannmålsföreningens förhållande till staten reglerades genom ett särskilt avtal, enligt vilket
föreningen förband sig att till april månads minimipris under juni och juli månader
inlösa kvarliggande, till brödsäd lämpliga partier av den gamla skörden.
Beträffande den nya skörden var den nybildade kvarnföreningen förpliktad att
under motsvarande tid, d. v. s. juni och juli 1932, inlösa all hembjuden
kvarn-duglig spannmål till ett pris, som k. m :t »finner skäligt bestämma». Detta pris
blev fastställt till kr. 16.50 för råg och kr. 18.50 för vete. Till täckande av vissa
kostnader samt förluster vid utövande av sin verksamhet ägde spannmåls
föreningen att av spannmåls- och mjölimportörerna uppbära en viss »gottgörelse» för
den importerade varan, d. v. s. en importavgift på den utländska spannmålen.
Staten iklädde sig slutligen förpliktelsen att vidkännas de förluster, som
föreningen kunde ådraga sig genom sin verksamhet.
Med september månads ingång var spannmålsmarknaden alltså fri. Den enda
regulatorn var den statsgaranterade inlösen per i juni 1932. Med en av
fackmännen som rimlig betecknad lagringskostnad av 2 kr. per 100 kg. skulle ju
ett pris av kr. 14.50 för råg och kr. 16.50 för vete täcka alla risker för kvarnar
och spannmålshandlare. I praktiken tedde det sig emellertid annorlunda. Många
jordbrukare be funno sig nämligen på grund av den långvariga lågkonjunkturen
i den ställning att de, så snart skörden var tröskad, måste sälja den till varje
pris för att få kontanter till höstens sedvanliga, oundvikliga stora utgifter.
Följden blev, att betydande spannmålspartier bortslumpades till underpris. Det
bekymmersamma läget för jordbrukarna förvärrades även genom de stränga
kvalitetsbestämmelser för kvarngill vara, som influtit i överenskommelsen mellan
staten och Svenska spannmålsföreningen och som gjorde det möjligt för
kvarnar och spannmålsodlare att till det yttersta utnyttja spannmålsodlarnas nödläge.
Genom ingripande av statens spannmålsnämnd blevo dock dessa bestämmelser
reviderade till producenternas förmån.
Så småningom började även skörderesultatet inverka på marknadsläget.
Skörden visade sig vara dålig både kvantitativt och kvalitativt. Höstvetet beräknades
sålunda lämna endast 4.24 mill. deciton mot 5.04 mill. föregående år, och höst-
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
