Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1934. Av professor T. Thunberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya utvecklingen med hänsyn till sjukdomens behandling inleddes redan 1920
av ett par amerikanska fysiologer, Whipple och Robscheit-Robbins, som studerade
bästa sättet att understödja blodets nybildning hos hundar, vilka genom täta
åderlåtningar gjorts anämiska. De funno då, genom långvariga, mödosamma försök, att
större mängder lever i födan utöva en synnerligen snabb och gynnsam effekt. Detta
blev nu uppslaget till att år 1926 ett par andra forskare, just de jämte Whipple nu
prisbelönade Minot och Murphy, företogo sig att pröva, hur perniciosa-patienter
påverkades av leverdiet. Behandlingen gav förträffliga resultat. Den »dödande
anä-mien» kunde genom energisk leverdiet övervinnas.
Det var ej utan betydande personlig insats, som Minot och Murphy nådde fram
till sin betydelsefulla upptäckt. Gäller det att med lever, sådan den erhålles från
slakterierna, bota denna anämiform, kräves det, att lever förtäres hektovis, dag för
dag. En dylik diet väcker inom kort patientens motvilja, och det behöves ofta största
övertalningsförmåga för att förmå honom att fortsätta med sin kur. Uta^ Minots
och Murphys okuvliga optimism och allt övervinnande energi kunde det nog ha
hänt, att leverterapien aldrig slagit igenom.
Sedan de båda forskarna emellertid lyckats på ett tillräckligt antal patienter
genomföra försöken med leverterapi på ett sådant sätt, alt de ägde full beviskraft med
hänsyn till denna diets botande förmåga, var slaget vunnet. Nu upptogs arbetet på
ett flertal kliniker, och nu tog den farmaceutiska industrien vid i arbetet att
ersätta den på torget köpta levern med koncentrerade leverextrakt, som slutligen
t. o. m. kunde tillföras genom insprutning. Man har nu med hänsyn till
leverterapien avancerat så långt, att man, efter en mera energisk behandling i början av
sjukdomen, kan nöja sig med ungefär en injektion i månaden av ett högaktivt
leverextrakt för att förhindra återfall. I praktiken torde man dock alltjämt föredraga att
undvika insprutningar och hålla sig till intagandet av leverextrakt, som nu erbjudes
i koncentrerad och angenäm form, om man ej slutligen slår in på den form av
terapi, vid vilken preparat av magslemhinna få ersätta levern. Här ha vi nu
kommit in på de nyaste rönen inom perniciosaforskningen.
Under åren 1929—1930 offentliggjordes från Boston en serie arbeten av en
amerikansk forskare William P. Castle, som inledde en ny utvecklingsfas med hänsyn
till vår kännedom om orsakerna till perniciös anämi och vår behandling av
sjukdomen.
Det är sedan lång tid tillbaka känt, att patienter med perniciös anämi sakna
normal, saltsyrehaltig magsaft, att de, som man säger, lida av akyli. Castle kom nu
att fråga sig, om kanske akylin kunde vara orsaken till anämien. För att utröna,
huru därmed förhöll sig, gjorde han på anämipatienter ett försök, som torde
förefalla de flesta ej så litet motbjudande, men som med hänsyn till de därmed ernådda
resultaten blev epokgörande. Han lät friska individer förtära kött. När köttets
smältning i deras magsäck pågått tillräckligt länge, upphämtade han maginnehållet
med en sond och nedförde detta sedan i magsäcken på patienter med perniciös
anämi. Effekten blev, att anämien påverkades lika gynnsamt som genom
leverbehandling. (Egendomligt nog har ingen mindre än Alfred Nobel förut tänkt på
möjligheten av att på här nämnt sätt låta två varelser samarbeta med hänsyn till
matsmältningsarbetet. För studiet av frågan inbjöd han t. o. m. en ung svensk fysiolog
till sig i Paris. Tilläggas må, att Nobels tanke ej avsåg behandlingen av anämi
utan tidsbesparing och kraftbesparing.)
De’av Castle utförda försöken resulterade inom kort i en intressant teori om
magsäckens betydelse med hänsyn till uppkomsten av perniciös anämi. I magsaften
hos friska individer finnes ett ämne, hörande till enzymens gåtfulla grupp. Detta
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
