Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1934. Av professor T. Thunberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Märg
Märg
inverkar nu på vissa beståndsdelar i fö- ^ –binjure
dan, antagligen dess äggviteämnen.
Härmed bildas ett nytt ämne, som uppsuges
från matsmältningskanalen och slutligen
avlagras i levern. Det är detta ämne, som
är nödvändigt för normal blodbildning.
Primärorsaken till den perniciösa
anä-mien är, att magsäckens slemhinna
förlorar förmågan att alstra det nyss nämnda
enzymet. Magsaften förlorar därmed också
förmågan att ur födan frigöra eller bilda
det ämne, som efter magasinering i levern
så småningom avgives till blodet i
blodbildningens tjänst.
Ett gott stöd för den Gastleska
uppfattningen lämnades av ett par andra
amerikanare, Sturgis och Isaacs, som 1930
visade, att pulveriserad svinmage utövar
samma verkan mot perniciös anämi, som
redan befunnits tillkomma leverextrakt
samt maginnehåll, upphämtat från en
normal individs magsäck.
Man har alltså kommit till det högst märkliga resultatet, att om också de den
perniciösa anämiens sjukdomsbild framför allt behärskande symptomen hänföra sig
till blodet och nervsystemet, så är dock denna sjukdom i grund och botten en
magsjukdom. Man har t. o. m. kunnat lokalisera den primära sjukdomsprocessen till en
speciell del av magsäcken, nämligen till pylorosdelen, alltså den del, som gränsar
till tolvfingertarmen.
Upptäckten av den pulveriserade magslemhinnans verksamhet vid perniciös
anämi har fått mycket stor betydelse. Behandlingen med denna substans är lika
verksam som den med lever och leverextrakt, och framför allt är den väsentligen
billigare, en viktig sak när det gäller en livslång behandling.
Tvärsnitt genom binjuren.
Addisons sjukdom nu under kontroll.
Binjurarna är o ett par små, år 1543 av Eustachius upptäckta kroppar, som äro
fästade vid övre delen av njurarna. Detta deras läge säger emellertid intet om deras
funktioner. Med urinbildningen ha de intet att göra, och de sakna utförsgångar.
Varje binjure visar två till byggnaden olika delar, en inre del av gråröd färg,
märgen, och en yttre, gulbrun del, barken.
År 1901 lyckades det den japanske forskaren Takamine att i kristallinisk form ur
binjurmärgen framställa ett ämne, adrenalin, som är bärare av binjurmärgens
funktioner och som synes utöva ett viktigt regulatoriskt inflytande på det s. k.
sympatiska nervsystemets funktioner. Ämnet i fråga har för övrigt fått vidsträckt
användning inom läkekonsten och tillhandahålles på varje apotek.
Hur bet^^delsefull än binjurmärgen är på grund av sin adrenalinproduktion, är
denna del av binjurarna ej oumbärlig för livet. Detta är däremot fallet med barken,
såsom till full evidens bevisats genom djurförsök.
Redan innan den experimentella fysiologien började syssla med binjurarna, hade
den interna medicinen haft anledning att observera dessa organ och rubbningar i
deras funktioner.
Det var den engelske läkaren Addison, som år 1855 fäste den vetenskapliga värl-
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
