Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från kaos till kosmos. Av Ansgar Roth - Kosmiska strålar från den nya stjärnan i Herkules?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektr o statisk maskin för bombardemang av
atomkärnor, konstruerad av van de Graaff,
Princeton, för dr M. A. Tuve vid
Carnegie-institutet i Washington.
^ "" Kosmiska strålar från den nya
stjärnan i Herkules?
Himlakropparna äro danade av atomer,
och frågan om tillståndet i solens och
stjärnornas inre, deras jämvikt eller brist
på jämvikt sammanhänger därför nära
med frågan om atomernas byggnad. Man
har allt skäl att tro, att radioaktiva
processer, atomsprängningar och synteser
av tyngre element ur lättare försiggå i
stor skala i en stjärnas heta innandöme.
Enligt lord Rutherford torde ett
oavlåtligt bombardemang av neutroner pågå
icke blott i solens inre, utan även i dess
omgivning, så att jorden är utsatt för
ett ständigt regn av dylika projektiler
från solen.
Den s. k. kosmiska strålningens art och
ursprung var fortfarande en olöst gåta.
Enligt en hypotes härrörde de fantastiskt
energiladdade strålarna från de tid
efter annan uppflammande stjärnorna
(no-vorna), vid vilkas explosion en enorm
mängd av energi frigjordes och utsändes i rymden. Dr W. Kolhörster i Berlin
ansåg sig kunna konstatera en märkbar ökning i den kosmiska strålningens
intensitet i mitten av december 1934 — ungefär samtidigt med framträdandet av den
nya stjärnan i Herkules, som under loppet av några timmar blossade upp från
femtonde storleken till tredje storleken, en ökning i ljusstyrka i proportionen
1:60 000. Kolhörsters iakttagelser bekräftades likväl icke av andra forskare och
måste betraktas som ganska tvivelaktiga.
En ny stjärna förlorar i regel endast en ringa del, kanske 0.000 01, av sin totala
massa genom explosionen. Men dessutom finnas s. k. supernovor, som utveckla
en så sagolik ljusstyrka vid katastrofen, att man måste antaga, att en väsentlig
del av stjärnmassan övergår i strålande energi. Till denna kategori hörde troligen
Tyko Brahes nova 1572 samt två stjärnor i främmande vintergator, en av år
1885 i Andromedanebulosan och en av 1907 i spiralnebulosan Messier 101 i Ursa
major. Om en stjärna på Sirius’ distans, omkring 10 ljusår, skulle genomgå en dylik
metamorfos, skulle den lysa med samma styrka som en lampa på 1,000 ljus på
fem meters avstånd!
Enligt en hypotes av W. Baade och F. Zwicky torde den kosmiska strålningen
härröra från utbrott av supernovor. Denna teori bekräftades av H. Zanstra, som
ansåg sig kunna konstatera, att effekten av de båda sistnämnda stjärnornas
strålning kunde spåras vid mätningar på två till tre hundra meters vattendjup, som
utförts vid Aden, i Bodensjön och utanför norska kusten vid Bergen. Om denna
slutsats var riktig, måste strålarna bestå av protoner, som utslungats med en
energi av omkring hundra milliarder volt, vilka först nu anlänt till jorden efter
en rymdresa av resp. 800,000 och 1,300,000 ljusårs längd.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
