Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern 1935. Av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v.: Tora Teje och Ivar Raqe i »Ett drömspel» på Dramatiska teatern, Gösta Ekman i »Fedja»
samt Anna riygare och Carl Ström i »Noak» på Vasateatern.
mysteriespel om skuld och straff. Medan 0’Neills religiösa drama mottogs med
tveksamma känslor, blev hans friska och anspråkslösa komedi Ljuva ungdomstid
en avgjord framgång även genom det goda realistiska spelet. Dramaten
framförde vidare två svenska original, Värnlunds Ledaren och Mobergs Hustrun. Den
förra pjäsen hämtade sitt stoff ur den politiska utrikeskrönikan, kanske på alltför
nära sikt: diktatorns roll var en schematiskt förenklad Hitler med tilldiktade
mindervärdeskomplex. Trots Gabriel Alws och Anders Henriksons energiska
spel uppstod intet avgörande intryck. Mobergs allmogetragedi bar vittne om en
kraftig talang, hemmastadd i miljön och säker i de sceniska medlen; med Lars
Hansons, Märta Ekströms och Maria Schildknechts oförfalskade framställning av
gårdens stridande viljor nåddes här ett helgjutet resultat. Den största
konstnärliga upplevelsen blev givetvis Ett drömspel, där Olov Molander tagit fasta på den
lokala, stockholmska och skärgårdssvenska bakgrunden i Strindbergs sällsamma
fantasier. Denna föreställning bars av en ståtlig rytm och gjorde i allo heder
åt styckets inre och yttre skönheter; Tora Teje, Lars Hanson, Gabriel Alw och
Ivar Kåge tolkade med tydlig inspiration de främsta rollsymbolerna. Om detta
var Dramatens högsta prestation under spelåret, återstår blott att nämna en
lyckad repris på Den gröna fracken med Anders de Wahl i hans kända glansroll
som greve Latour-Latour.
Vasateatern, vilken på hösten övertogs av Harry Roeck Hansen och Per
Lindberg, företer en oroligt växlande kurva, men här framfördes dock vissa saker,
som ha betytt djärva och välkomna initiativ. Till dessa program hörde André
Obeys bibliska sagospel Noak, vars lekfulla form rymde så mycken allvarlig
poesi; Carl Ströms mogna och milda tolkning av huvudrollen gjorde djupt intryck.
Lika märklig var presentationen av Sean 0’Caseys Innanför grindarna, som i
Per Lindbergs kongeniala regi gav gripande bilder av den moderna tillvarons
kontrastspel; gatflickans roll spelades med intensiv och levande uppfattning av
Elsa Widborg. En vacker och stämningsstark föreställning var Tolstoys Fedja,
där Gösta Ekmans tragiskt determinerade ryske livsflykting måste räknas som
en av skådespelarens mera betydande skapelser. På vinstsidan kommer också
den angenäma bekantskapen med Max Hansen i En förtjusande fröken; hans
komiska talang hör till dem, som kunna sprida äkthetens solsken även i de
mest konfektionsmässiga farsoperetter. Mindre lyckat blev teaterns försök, att
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
