Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1935. Av redaktör Ejnar Fors Bergström - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^ r 1935, som började med elakartad, äktfinsk hets mot Finlands svenskspråkiga
jC^ befolkning och anlopp mot dennas i grundlagen stadgade rätt att få sina
kulturella och ekonomiska behov tillgodosedda »enligt enahanda grunder» som
den finskspråkiga, slutade med ett försonligt klingande ackord: regerings- och
riksdagsdeklarationer för Finlands nordiska orientering. Men även om, under
intryck av den tilltagande osäkerheten i världen, tonen dämpades och
stridshumöret svalnade på nationalistiskt håll, så hade dock knappast bland
ytterlighetsmännen någon verklig sinnessändring ägt rum, och man kunde vid årets
utgång alltjämt befara, att den ännu icke lösta universitetsfrågan, när den åter
upptogs till avgörande, skulle kunna utnyttjas lika obehärskat som i januari och
februari 1935.
En träffande karakteristik av den äktfinska verksamheten lämnade Svenska
Folkpartiets ledare, friherre Ernst von Born, med några ord i sitt tal till
den svenska partidagen i maj; »Anloppet mot oss har varit hänsynslösare än
någonsin — finns det överhuvudtaget något stadgande i vår lagstiftning, något i
våra inre förhållanden, som har avseende på den svenska befolkningen, vilket
man icke velat förändra, upphäva eller förminska?»
Universitetsfrågan var den yttre anledningen till stormanloppen i årets
början-Regeringen Kivimäki, som året förut slagit ett finskt rekord genom att sitta i två
år och som i december 1935 slog ett nytt rekord genom att fylla tre år på
taburetterna, hade före årsskiftet kallat till urtima riksdag den 17 januari för
behandling av universitetsfrågan och ännu ett spörsmål. Regeringen framlade för denna
urtima sin andra proposition i universitetsfrågan i huvudsaklig anslutning till
sin första proposition men med accepterande av föregående års utskottsförslag
om höjande av de fasta svenska professurernas antal från 12 till 15 och
motsvarande reducering av de tillfälliga professurernas antal, så att det totala antalet
svenska professurer skulle vara 21, liksom enligt 1934 års proposition. Regeringen
hade hoppats att genom urtimans inkallande kunna framtvinga ett avgörande,
då enligt grundlagen urtima riksdag ej skulle kunna lämna någon genom
regeringens proposition väckt fråga vilande.
Detta försök att utnyttja de särskilda stadgandena om urtima riksdags
skyldighet väckte omedelbart opposition på äktfinskt håll och betecknades såsom
konstitutionellt tvivelaktigt. Det visade sig också, att vreden över det tvångsläge,
vari riksdagens äktfinska minoritet såg sig försatt, var tillräckligt intensiv för
att förena de eljest diametralt motsatta agrar- och folkrörelsefraktionerna i en
obstruktionstaktik, vilken med större fog kunde betecknas som »konstitutionellt
tvivelaktig». Då januariurtiman automatiskt måste upplösas, när den 1 februari
lagtima riksdag samlades, sökte minoriteten med alla medel att fördröja
universitetspropositionens behandling i utskott och i plenum. I gemenskap uppgjorde de
äktfinskt orienterade partierna en fullkomlig tidtabell för den fördröjda debatten,
som fördes inför en tom plenisal med hjälp av för frågans ytterligare belysning
värdelösa anföranden, vilka till stor del avfattats av ett centralt sekretariat, vilkas
längd saknade motstycke — det individuella rekordet sattes av den äktfinske,
Lappo-betonade prosten Käres, som talade i 3 timmar och 36 minuter — och
vilka emellanåt kryddades genom att till den enligt äktfinsk mening alltför livligt
intresserade skandinaviska opinionens uppbyggelse hållas på svenska. Debatten,
vars finskspråkiga anföranden även emellanåt mängdes med angrepp och
smädeord mot Sverige och den svenska opinionen, nådde åsyftat resultat. I det hundrade
och sista anförandet, som hölls av statsminister Kivimäki och som var en bister
vidräkning med obstruktionsmännen, men också innehöll kritik av den ställning:
Sveriges press tagit till en »inre finsk fråga», underrättades urtiman om sin
hemförlovning.
3391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
