Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmskrönika 1937 - Var tredje stockholmare flyttade - Stockholms gamla gränser sprängda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Södra bantorget tedde sig under året som en enda väldig byggnadsplats; dels höll man på med
Medborgarhuset, vars grundmurar äro synliga närmast på bilden, dels omlades själva torget,
som nu skulle byggas upp i dubbla plan och förskjutas, så att spåren vid Södra station måste
förskjutas och ett par av byggnaderna på slationsområdet flyttas.
Var tredje stockholmare flyttade.
Omflyttningen inom staden var liksom inflyttningen från landsorten ytterst livlig. Hela
antalet flyttande motsvarade ungefär en tredjedel av folkmängden. Bostadsproduktionen var trots
en konflikt med byggnadsarbetarna, varunder arbetet låg nere under ett par månader på
våren, synnerligen, omfattande. De tre första kvartalen visade en ökning av antalet färdigställda
lägenheter med omkring 10 procent, jämfört med föregående år. Och ändå kunde man mot årets
slut konstatera en viss knapphet i tillgången på bostäder. Ledighetsprocenten hade i den inre
staden på ett år gått ned till hälften, från 1,4 till 0,7. Detta förklarades av den stora
inflyttningen, det rekordmässiga antalet giftermål och den tendens till ökning av
bostadsrymlig-heten, som de goda tiderna hade fört med sig. Man beräknade, att mer än hälften av
föregående års bostadstillskott hade tagits i anspråk för bostadsrymlighetens ökning. Detta hade ej
minst tillgått på så sätt, att personer, som förut varit inneboende, nu hade fått råd att hyra
egna bostäder. Byggnadskostnaderna hade emellertid sprimgit i höjden till följd av stegrade
inaterialjiris och ökade arbetslöner. Man märkte därför på hösten en viss tveksamhet bland
företagarna. Stadens fastighetsnämnd ansåg det nödvändigt att återinföra kommunal
subvention av s. k. billiga bostäder.
Det s. k. Brännkyrkakriget, omnämnt i föregående årsbok, var ej slut med det föreläggande,
som överståthållarämbetet gav staden att inom viss tid avhjälpa de sanitära
missförhållandena inom de gamla bostadsområdena i Brännkyrka. Befolkningen krävde stadsplaner och
hänvisade till det avtal, som hade träffats, när Brännkyrka socken 1912 införlivades med
Stockholms stad. Kvinnorna tågade till Stadshuset för att understryka kravet, och männen sände en
deputation till slottet. Brännkyrka socken hade emellertid såsom fördragsslutande part
upphört att finnas till i samma ögonblick som inkorporeringen skedde, och det kungliga brevet
om inkorporeringen var så dunkelt avfattat, att det med en term från världskriget betecknades
såsom enbart »a scrap of paper». Staden var givetvis villig att upprätta stadsplaner men
fordrade här liksom på andra håll bidrag av fastighetsägarna. Vissa eftergifter hade gjorts, men
man tvistade om arten av de förbindelser, som fastighetsägarna nu skulle avlämna. Genom
ingripande från regeringshåll åstadkoms till slut en kompromiss, som accepterades av båda
parterna.
Stockholms gamla gränser sprängda.
Nya inkorporeringsfrågor stodo nu på dagordningen. Närmast gällde det Spånga med
Hässelby, men utredningar voro också i gång beträffande Solna och Sundbyberg, och frågan vidgades
efterhand till att dessutom omfatta Stocksund och Djursholm, Lidingö, Nacka och
Saltsjöbaden. »Stockholm har i själva verket», sade borgarrådet Yngve Larsson, »för länge sedan sprängt
sina gamla gränser och bildar med ett milsvitt förortsområde den sammanhängande stadsbygd,
som kallas Stor-Stockholm — en socialekonomisk och kulturell enhet, sammanhållen av den
164.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>