Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På väg mot oändligheten. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 000 ljusår, medan ekvatorsdiametern
eller linsens genomskärning uppskattades
till 100 000 ljusår.
En annan märklig upptäckt gjordes vid
Harvardobservatoriets filial i
Bloemfon-tein i Oranjefristaten, där man uppdagade
två stjärnmoln av förut okänd typ på
södra stjärnhimlen i grannskapet av
Vintergatans sydpol. Ehuru de nya objekten
till det yttre påminte om de klotformiga
stjärnhoparna (globular dusters), av
vilka ett hundratal påvisats i Vintergatans
utkanter, avveko de från dessa i flera
hänseenden. I en stjärnsamling av den
nämnda typen uppgår antalet medlemmar
till minst 50 000, vilka äro så tätt
gytt-rade mot centrum att stjärnorna inte
kunna skiljas från varandra ens med de
kraftigaste teleskop. De nya objekten voro
däremot ytterst ljussvaga och alltigenom
upplösbara i stjärnliknande ljuspunkter
till ett antal av cirka 10 000. Den ringa
ljusstyrkan kunde ej bero på absorption
i rymden, eftersom avlägsna främmande
vintergator voro synliga tvärsigenom
stjärnhoparna. Shapley antog därför, att
dessa voro jämförelsevis små stjärnmoln
på ett avstånd av cirka 260 000 ljusår,
vilket är ungefär tre gånger så stort som
distansen till de s. k. magellanska molnen på sydhimlen, men blott en tredjedel av
avståndet till de närmaste vintergatorna, de bekanta spiralnebulosorna i
Andromeda och Triangeln.
Professor Bengt Strömgren.
Solens eldsprutande vulkaner på film.
Den punkt på astronomkongressens program som väckte det största uppseendet
var en filmförevisning av solens protuberanser, som upptagits av dr B. Lyot vid
observatoriet på toppen av Pic du Midi på den franska sidan av Pyreneerna på
2 887 meters höjd över havet (se Sv. D. Å. X, sid. 137). Dessa bilder, som
erhållits utan användning av spektroskop genom direkt fotografering med ett
rödfilter, gåvo ett överväldigande intryck av de oerhört våldsamma eruptioner av
flammande vätgas som äga rum vid solens yta, varvid gasmassorna stundom
slungas upp till ett par hundratusen kilometers höjd (jordklotets genomskärning
är icke fullt 13 000 km). Bilderna hade tagits med ett intervall av en eller annan
minut, och exponeringarna hade fortgått i flera timmar, men vid förevisningen
ökades hastigheten cirka 600 gånger. Dr Lyot hade också löst problemet att
fotografera solens inre korona vid fullt dagsljus, och det var sålunda nu möjligt att
observera förändringarna i koronans form från dag till dag eller t. o. m. från
timme till timme. Förut hade solens korona endast kunnat iakttagas vid totala
solförmörkelser, vilka äro så sällsynta och kortvariga att den sammanlagda tiden
endast uppgår till ungefär en timme på hundra år.
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
