Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På väg mot oändligheten. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två nya Jupitermånar.
Två nya, d. v. s. förut okända månar, som kretsa kring jätteplaneten Jupiter,
upptäcktes av Seth B. Nicholson på några fotografiska plåtar, som togos under
juli och augusti med Mount Wilsonobservatoriets hundratumsteleskop. Båda
objekten voro ytterst ljussvaga och skattades till omkr. nittonde storleken. Antalet
kända månar kring Jupiter, förut nio, ökades härigenom till elva.
Observationerna omfattade för kort tid för att tillåta tillförlitliga beräkningar av de nya
drabanternas banor. Preliminära kalkyler visade dock att de tillhörde planetens
s. k. yttre grupp av månar, som förut omfattade nummer VI till IX med
omloppstider från 251 till 758 dygn i långsträckta banor med avsevärd lutning mot
Jupiters ekvatorsplan. För X erhölls en period av cirka 260 och för XI av inemot 700
dygn med i det förra fallet direkt, i det senare retrograd rörelse. Alla dessa yttre
månar, som i så gott som alla avseenden starkt skilja sig från de fem inre, ansågos
troligen vara av Jupiter infångade småplaneter, och även de båda nykomlingarna
tillhörde uppenbarligen denna kategori.
Den största kända stjärnan — en dvärg.
En dubbelstjärna, Epsilon i Auriga (Kusken), hade länge förbryllat
astronomerna genom sina paradoxala egenskaper, innan dess gåta slutligen löstes av
G. P. Kuiper, Otto Struve och Bengt Strömgren vid det till Chicagos universitet
hörande Yerkesobservatoriet. Stjärnan är en s. k. förmörkelsevariabel med en
period av 27 år. Dess ljusstyrka är konstant under 25 år, avtager därefter under
loppet av ett halvt år till hälften, förblir vid detta värde under ett år och återgår
under ytterligare ett halvt år till sin ursprungliga styrka. De tre nämnda
astronomerna visade att stjärnan består av två komponenter, en jämförelsevis liten
jättesol (A) och en ofantlig dvärg (B), vilka kretsa kring sin gemensamma tyngdpunkt
på 27 år. (Uttrycken »jätte» och »dvärg» hänföra sig till en stjärnas verkliga
ljusstyrka eller lyskraft, icke till dess dimensioner.) A är en vitgul stjärna med
ungefär samma yttemperatur som solen, omkr. 6 000°, medan B, vars temperatur
icke ens uppgår till 1100°, huvudsakligen utsänder infraröda, för ögat osynliga
värmestrålar. A är en »överjätte», nära tolv storleksklasser eller 52 000 gånger
ljusare än solen (om båda kunde betraktas från samma avstånd). Men dess
diameter är endast 190, under det att B:s är 2 700 gånger solens. Massorna äro resp.
36 och 25 ggr solens. Om B placerades på solens plats, så skulle detta väldiga klot
sträcka sig ända ut till Uranus’ bana. Men man skulle inte märka mycket därav,
eftersom den genomsnittliga tätheten blott utgör 0.000 000 001 av vattnets,
motsvarande ett »vakuum» vars tryck reducerats till 0.000 6 mm kvicksilver.
Den tvååriga förmörkelsen inträffar, när den mindre stjärnan A passerar
bakom sin stora grannes rygg. Systemets banplan lutar ungefär 70° mot synlinjen,
och detta har till följd att B under hela förmörkelsen vandrar i närheten av den
stora stjärnans kant, så att ljuset från A går igenom de yttre partierna av B:s
atmosfär. Denna är ännu mycket glesare än vad det nyss anförda medelvärdet
änger och följaktligen genomskinlig. Ehuru totalt förmörkad, är A således hela
tiden synlig, om ock med minskad ljusstyrka på grund av strålarnas spridning i
B:s atmosfär. Det märkvärdiga faktum att stjärnans färg och spektrum inte ändras
under förmörkelsen fick en elegant förklaring av Strömgren. Den ultravioletta
strålningen från den heta stjärnan A ioniserar nämligen B:s atmosfär;
gasmolekylerna splittras med andra ord i elektroner och elektriskt laddade atomfragment
på samma sätt och av samma orsak som i det s. k. heavisideskiktet i jordens luft-
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
