- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Sextonde årgången (händelserna 1938) /
122

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På väg mot oändligheten. Av Ansgar Roth

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ungefärlig halveringstid av resp. 25 min., 110 min. och flera dagar. Resultatet blev
tre aktiniumisotoper (89), vilka likaledes utsände betapartiklar och sålunda
troligen övergingo i isotoper till torium (90). I förbigående må anmärkas, att de
radioaktiva konstprodukterna bruka uppkallas efter den isotop som är mest
långlivad, oavsett till vilken familj den hör.

Genom beskjutning av en enda substans, nämligen uran, påvisades alltså den
potentiella tillvaron av en mängd förut okända ämnen, såväl tyngre som lättare,
med atomnummer från 97 till 88. Och detta var säkerligen blott en ringa början,
vars framtida följder ingen ännu kunde förutse.

Molekylerna göras synliga för ögat.

Två tyska fysiker, B. von Borries och E. Ruska, vid Siemensbolagets
forskningslaboratorium i Berlin konstruerade ett magnetiskt elektronmikroskop. Detta hade
en utomordentlig upplösningsförmåga, så att linjer på ett avstånd av endast
0.000 01 mm, en hundradels mikron, syntes skilda från varandra och detaljer av
detta minimala mått således kunde urskiljas. I ett vanligt mikroskop, som
använder synligt ljus, kan upplösningsförmågan av flera skäl inte drivas längre än
till 0.2—0.3 mikron, vilket tillåter en nyttig förstoring av högst cirka 2 000. Om
bilderna förstoras ännu mer, så bli de suddiga och visa inga nya detaljer. Man
kommer något längre genom att övergå till osynligt ultraviolett ljus och linser av
kvarts i stället för av glas. Ännu bättre vore att använda de ytterst kortvågiga
röntgenstrålarna, men denna väg syntes inte vara framkomlig.

I detta läge tog man sin tillflykt till elektronstrålningen, som enligt de Broglie
har ungefär samma våglängd som röntgen, d. v. s. flera tusen gånger kortare än
det vanliga ljuset. Om elektronerna utsändes vid tillräckligt hög spänning på
glöd-katoden och däremot svarande stor hastighet, föreföll det möjligt att på den vägen
åstadkomma en upplösning, som t. o. m. skulle göra molekylerna synliga. Det
praktiska utförandet av denna idé mötte stora svårigheter. I stället för linser av
glas eller kvarts användes »elektronlinser», som grundade sin verkan på
katod-strålarnas avböjning i magnetiska och elektriska fält. En spole, genom vars
lindningar en elektrisk ström leddes, verkade som en samlingslins, vars brännvidd lätt
kunde ändras genom att variera strömmen. I mikroskopet funnos tre dylika
spolar: en kondensorspole som koncentrerade katodstrålarna på det undersökta
objektet, en objektivspole som gav en förstorad mellanbild och en projektionsspole
som än mer förstorade bilden och kastade den på filmen. Såväl objektet som
filmen voro inneslutna i lufttäta slussar med hänsyn till att hela processen ägde
rum i vakuum. Objektets inställning justerades med en stark lupp eller ett litet
mikroskop, och bilden blev i gynnsamma fall så skarp, att den medgav en
avsevärd efterförstoring. De båda forskarna uppnådde en elektronoptisk förstoring
av 30 000 eller ännu mera.

Den nya metoden gav många intressanta resultat, bl. a. vid tillämpning på
biologiska och medicinska preparat. Ett stort antal bakterier av olika slag studerades
såväl med den nya apparaten som med mikroskop av vanlig typ, och det visade
sig att avbildningen med hjälp av elektroner i vissa fall gav bättre resultat även
vid ringa förstoring. Bacterium coli, de vanliga tarmbakterierna, visade
sålunda en mängd detaljer av växlande utseende, vilka hade mindre storlek än virus
«ller bakteriofager och närmade sig molekylernas dimensioner. Objektet och dess
underlag, en utomordentligt tunn hinna av metall eller kollodium, genomlystes av
de snabba elektronerna, vilka utslungades från glödkatoden vid en spänning av
ända till 100 000 voit.

122

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:07:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svda/1938/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free