Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikliv och dans 1938. Av Kajsa Rootzén - Teateråret 1938. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det andra Fokins »Chopiniana», Galeottis »Amors og Balettmesterens Luner» samt
Landers och Abells »Thorvaldsen», strax förut uruppförd i Köpenhamn.
Gästspelet inträffade i slutet av november, omedelbart efter premiären på den nya
svenska baletten »Orfeus i sta’n», vilken till Hilding Rosenbergs musik instuderats
av Julian Algo efter en idé av Vera Säger. Trudi Schoops dansteater gasterade med
»Blonda Marie» och »Allt för kärleken» på repertoaren. Till Operans sista premiär
för året hade tre baletter instuderats av den danske koreografen Sven Åge Larsen,
nämligen Ravels »Bolero», en fantasi till Musorgski’s musik, »Natten på Blåkulla»
och burlesken »Offenbach i Olympen».
Med egna dansaftnar framträdde för första gången i Stockholm den jugoslaviska
artisten Mia Slavenska och tjeckiskan Rosalia Chladek. Som gammal bekantskap
återkom Alexander von Swaine. Svensk solodans representerades av Ronny
Johansson, som även turnerade i U. S. A., Maina Claes och Viveka Linder. I
Tyskland turnerade under en månad Lalla Cassel med en danstrupp, vari bl. a. John
Carlberg medverkade.
Teateråret 1938.
Av STEN SELANDER.
Året inleddes av Dramaten pampigt med Shakespeares »Julius Cæsar», en
föreställning som trots det något långsamma och omständliga tempot var det
mäktiga verket fullt värdig. Spelet präglades, säkert främst tack vare Olof
Molanders regi, av en jämnhet, som särskilt krävs i denna tragedi utan någon
dominerande hjälte. Lars Hanson skapade en storslaget fantasirik Cæsar, hos vilken den
stålhårde, omänsklige imperatorn med trumpetrösten och de hieratiska gesterna
effektfullt bröt sig mot den nevrasteniska, anspända människan bakom masken.
Anders de Wahl utförde Antonius stora tal vid Cæsars bår med flödande bravur.
Uno Henning var en ädelt måttfull Brutus, och Gabriel Ahv gav med torr frenesi
sin Cassius den rätta prägeln av hätsk, fanatisk jakobin. »Julius Cæsar» stod också
på spellistan nästan en månad, en ovanlig livslängd för ett Shakespeare-program.
Närmast följdes den av Pär Lagerkvists »Mannen utan själ». Framförandet, som
ytterligare stärkte intrycket av att de första scenerna hör till det mest våldsamt
levande i modern dramatik, men att stycket sedan mattas betänkligt, blev en stor
framgång för Olof Widgren i den manliga huvudrollen; han hade från början
allt det brutala, själlösa och kulturfrämmande, som denna inkarnation av
diktaturens och våldets mentalitet skall ha, och sedan formligen såg man hur själen
föddes inom honom under kamp och födslovånda.
Efter Molnàrs lustspel »Delila» med de Wahl, Inga Tidblad och Hjördis Petterson
gavs ytterligare ett svenskt original med »Spel på havet», Sigfrid Siwertz’ pjäs
från Kreugerkraschen. Här gjorde Inga Tidblad lycka som en »modern ungdom»,
Ivar Kåge som en skickligt karakteriserad judisk finansman och Tora Teje som en
världsklok och desillusionerad f. d. skådespelerska. Ett mer blandat intryck fick
man av Svend Borbergs »Circus juris», ett stycke i ansträngd Pirandello-stil. Av
författaren angavs det visserligen vara »en komedi på ett fantastiskt plan», men
av åskådaren måste det nog uppfattas som ett angrepp på samhällets lagar och
179:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
