Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1938. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J övre raden fr. v.: Ester Roeck Hansen i »Min hustru doktor Carson» (Blaneheteatern), Sture
Lagerwall i »Sex trappor upp» och Gunn Wàllgren i »Som Ni behagar» (båda på Dramatiska
teatern); under t. v.: Frank Sundström och Hilding Gävle samt längst t. h. Olav Riègo och
Birgit Tengroth i »Min hustru doktor Carson»; i mitten: Georg Rydeberg i »Mayerlingdramat»
(Dramatiska teatern).
av Serck Rogers, en rätt fäsörbetonad komedi från cirkusvärlden, som dock
räddades av Anders Henriksons virtuosa spel i huvudrollen; även Käte Schnitzer var
anmärkningsvärt bra som naivt fördärvad slyna. Av betydligt högre värde var
då nästa program, Kaj Munks »Han sitter vid smältdegeln». I detta starka och
välbyggda skådespel från nazismens och judeförföljelsernas Tyskland var Victor
Sjöström, vilken här gjorde sin rentré på scenen efter lång frånvaro, en professor
Mensch, som ägde lika övertygande uttryck för den världsfrämmande
godtrogenheten och den lejonhjärtat okuvliga idealiteten; och han sekunderades utmärkt av
Elsa Burnett i den kvinnliga huvudrollen.
På Dramaten hade under sommaren inträtt regimskifte; Olof Molander hade
lämnat posten som teaterchef och efterträtts av fru Brunius. Man var ganska
nyfiken på hur hon skulle gå i land med sin krävande uppgift; men upptakten
verkade knappast odelat lovande. Öppningsprogrammet var Claire Boothes komedi
»Kvinnorna», som tidigare givits på Göteborgs stadsteater och nu gavs i delvis
samma besättning. Styckets rätt beskedliga indiskretioner från kvinnornas
speciella värld var en ganska klen ersättning för obehaget att nödgas umgås med den
överklasspöbel som här befolkar scenen; och Märta Ekströms utomordentliga spel
i huvudrollen underströk endast tomheten och tarvligheten hos den karikerade
verklighet, vari denna levande människa, den enda i pjäsen, rörde sig.
Följde så »Mayerlingdramat», Maxwell Andersons shakespeareska
blankvers-drama från habsburgarnas Wien. I undertecknads tycke förlorade detta mycket
182:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
