Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1938. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över: Märta Ekström, Inga Tidblad och Ivar Kåge i »Älskling, jag ger mig» (Dramatiska
teatern) samt Stig Järrel i »Liliom» (Nya teatern) ; under: Victor Sjöström i »lian sitter vid
smältdegeln» (Vasateatern) och Hjördis Petterson i »ßircus juris» (Dramatiska teatern).
På Vasateatern spelades hela vårsäsongen sånglustspelet »Axel i sjunde himlen».
Stycket var en skäligen enkel fäsörprodukt; men Max Hansen i den dominerande
huvudrollen som en liten reporter, vilken förälskat sig i en berömd filmdiva,
utvecklade en sådan charm och virtuositet, att män väl förstod hans trogna
beundrares hänförelse. Nya teatern slutligen gav, utoin en misslyckad svensk pjäs, ett
par habila och kvasilitterära stycken som Noël Qowards »Vi gentlemän», där
Hilding Gävle gjorde en god insats som en träaktig major med public school-ideal,
och Franz Molnàrs »Liliom» med Stig Järrel i titelrollen. Mer ambitiöst var
försöket att föra fram Moliéres Tartuffe. Från den rätt ofärdiga föreställningen minns
man helst Ebba Ringdahls humörfriska Dorine. Dessutom gavs Merton Hodges
älskvärda studentpjäs »Blåsten och regnet», delvis med krafter från Studentteatern.
Bland de agerande lade man märke till Willy Peters och Viveka Brising.
Höstsäsongen karakteriserades främst av en för teaterdirektörerna så glädjande
företeelse som programmens ovanliga livslängd. Vårens stora publiksuccéer, »Jag
känner dig inte», »Professor Mamlock» och »Axelå sjunde himlen», som spelades
månader i sträck, fick efterföljare på de flesta Stockholmsscenerna. Sålunda hade
Blancheteatern ett program, som gick hela hösten, i S:t John Ervines älskvärda
och kultiverade »Min hustru doktor Carson». Titelrollen innehades av Esther
Roeclc Hansen, som här gjorde en utmärkt prestation, allt igenom äkta och
upplevd, enhetlig och ändå fint nyanserad. Även övriga rollinnehavare Olav Riégo,
Frank Sundström, Birgit Tengroth, Aurore Palmgren — var till sin fördel; ett
särskilt omnämnande förtjänade Hilding Gävles fina och humoristiska gamla
biskop. i
Liknande framgångar hade även Vasateatern. Först gick där »De 2 Thompson»
181:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
