Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världsutställningen i New York 1939. Av Gotthard Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kröntes av en staty av Roma, byggde främst sin verkan på den originellt
utbildade fasaden, över vilken ett vattenfall störtade sig i väldiga avsatser. Den andra
huvudlinjen, den moderna saklighetens, företräddes främst av Sveriges och
Schweiz’ med avsiktlig enkelhet utformade paviljonger, medan Brasiliens på ett
mera effektsökande men samtidigt artistiskt mycket raffinerat sätt utnyttjat
moderna arkitekturformer. En mellanställning intogo bl. a. två av de största
paviljongerna, Englands och Frankrikes.
Utställningstekniskt frapperade framför allt utvecklingen av montagetekniken,
som i kombinationer av bild, text och föremål ofta utnyttjats med pedagogisk
fyndighet men också i stor utsträckning lett till skapandet av dekorativa konstverk,
i vilka det artistiska blivit självändamål. Med all variation i detaljerna voro också
de utländska avdelningarna med en i längden tröttande enformighet uppbyggda
av samma löst hopfogade element, i regel en nationellt-historisk, en social och en
näringsstatistisk avdelning, konst, konstindustri, kvalitetsindustri,
turistpropaganda, biograf, restaurang. Ett försök till en utställningsteknisk syntes hade
egentligen endast gjorts i Finlands avdelning, där Alvar Aalto i en »unit buildings»
begränsade utrymme skapat en av utställningens arkitektoniska höjdpunkter, inte
minst genom den raffinerade användningen av det finska träet som material.
En avgjord framgång blev den svenska utställningen, som organiserats av en
bestyrelse med disponent Elof Ericsson som ordförande och greve Folke
Bernadotte som generalkommissarie. Den av Sven Markelius ritade byggnaden, av
fackkritiken betecknad som en av utställningens bästa, hade en lätt och luftig
karaktär med en öppen gård, Sweden Square, i centrum och däromkring i slutna eller
halvöppna byggnadspartier de olika utställningsavdelningarna, en social och
näringsstatistisk del med montage av Anders Beckman och Bibbi Lindström, en
vackert ordnad konstindustrihall, kompletterad av en serie rumsinteriörer, samt
biograf och restaurang. Den sistnämnda blev med sitt roterande smörgåsbord en
av utställningens största publiksuccéer.
Om de nationella paviljongerna närmast gåvo bilden av en inbördes tävlan i
arkitektonisk och utställningsteknisk gestaltning av ett i stort sett likformigt
innehåll, så hade den amerikanska storindustrien i sina ofta fantastiskt utformade
byggnader framför allt lagt an på att med publikpsykologiska medel söka fånga
de stora åskådarmassornas intresse. Man hade därvid främst tillämpat två
principer, dels att koncentrera utställningen kring ett eller ett par stora, suggestiva
slagnummer, dels att så att säga inkoppla publiken själv i utställningsmaskineriet.
Mest konsekvent hade detta genomförts i General Motors’ byggnad, som också
blev utställningens utan jämförelse största publiksuccé. Placerade i 600 bekväma
fåtöljer på ett löpande band fördes åskådarna där genom ett jättelikt, i modell
minutiöst utarbetat panorama, som sökte ge en åskådlig bild av framtidens
trafikväsen under bilismens inflytande, varvid en i varje fåtölj inmonterad högtalare
fungerade som gid. Även på en mängd andra sätt hade man sökt levandegöra
och dramatisera utställningsmaterialet och stimulera publikens
mottagningsförmåga, De tröttande texterna ersattes av högtalarröster eller personliga
demonstrationer. Tekniska experiment förekommo även i stor utsträckning. Mest
imponerande var det av General Electric uppbyggda åsklaboratoriet, där blixtar på upp
till 10 millioner volts spänning utvecklades inför publikens ögon.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
