Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råde genom utrikesministern, och före remissdebatten hölls den 13 januari ett
hemligt riksdagssammanträde om saken. Under förhandlingarnas förlopp hade
utrikesledningen varit i oavbruten kontakt med utrikesnämnden och icke vidtagit
någon åtgärd utan stöd från denna. Genom förtroliga konferenser i
utrikesdepartementet hade även pressens representanter underrättats om vad som försiggick.
Efter hand ingingo också jakande svar från respektive berörda stater med
undantag av Ryssland samt Tyskland och Italien. Majoriteten av Ålands landsting
under ledning av talmannen, redaktör Julius Sundblom, befanns fortfarande
ovillig till uppgörelse, och denna genstörtighet rönte på en del håll i Sverige ett
gynnsamt eko. En s. k. Ålandskommitté bildades i Stockholm, som satte i gång
en hetsig agitation mot Stockholmsplanen. Vid interpellationsdebatt i andra
kammaren den 22 mars fick utrikesministern anledning att ånyo påvisa, att svenska
regeringen vid varje stadium av Ålandsförhandlingarna sökt tillvarataga både
Sveriges och ålänningarnas intressen och att denna omtanke också utsträckts
till de åländska självstyrelseproblem, vilka icke direkt sammanhänga med den
svensk-finska försvarsplanen. Samma dag underströk utrikesminister Erkko i
Finlands riksdag sin regerings önskan att söka undanröja den åländska
självstyrelselagens otydligheter och åstadkomma erforderliga rättelser i den s. k.
garantilagen. Oppositionsledarna, hrr Bagge för högern och Andersson i Rasjön
för folkpartiet, deklarerade i allt väsentligt sin tidigare kända anslutning till den
svenska politiken i Ålandsfrågan. Efter denna debatt hade man också alla skäl
att antaga, att det nu skapats klarhet i dubbel mening i Ålandsfrågan: full klarhet
i sak och full klarhet därom, att i svenska riksdagen samtliga stora partier voro
beslutna att föra i land den Ålandspolitik, som planlagts och utformats under
deras medverkan. I maj ingingo jakande svar från Tyskland och Italien, och man
förmodade, att därmed även Sovjetryssland officiellt och definitivt skulle ansluta
sig till de nu eniga signatärmakternas ståndpunkt. Utsikterna härför betraktades
som gynnsamma, alldenstund det var bekant, att ryska sändebudet i Stockholm,
madame Kollontay, antytt, att detta var utrikeskommissarie Litvinovs uppfattning.
Emellertid avgick denne oförmodat den 4 maj från sin post med Molotov som
efterträdare. Detta väckte en allmän förvåning över hela världen, och efteråt
kunde man klart skönja, att rollbytet innebar den förändrade kurs i Stalins
utrikespolitik, som i slutet av augusti ledde till den ännu mycket mer sensationella
ryska kursförändringen gentemot Tredje riket. Samtidigt innebar det slutet på
Sovjetrysslands mera passiva hållning i storpolitiken med dess bekännelse till
den kollektiva säkerheten och dess tillsvidare lojala medlemskap av Nationernas
förbund. Den nya sovjetimperialismen med dess första målsättning västerut vid
Östersjön stod inför sin start.
De första symtomen på denna nya riktning var den oväntat intransigenta
hållning, som sovjetambassadören Maiski intog vid det rådssammanträde inom N. F.,
som i slutet av maj upptog ändringen av Ålandskonventionen till behandling.
Maiski motsatte sig bifall, men de formella blindskären övervunnos, och rådet
skildes från ärendet utan erinran mot signatärmakternas tillstyrkan. Då
Sovjetunionens godkännande förutsatts som villkor, hade spörsmålet i realiteten
kommit i annat läge, och detta underströks ännu mer genom de uttalanden mot
Stockholmsplanens förverkligande i tilltänkt form, som Molotov offentligt gjorde
i Moskva. Finlands riksdag godkände sin regerings proposition i saken i
förhoppning att genom diplomatiska démarcher i Moskva söka skingra eventuella misstag
eller farhågor från ryska sida. De svenska statsmakterna åter blevo ytterst
oangenämt berörda av det ryska motståndet. Riksdagen stod för sitt uppbrott, och hos
de ledande riksdagsmännen förspordes mycket ringa lust att utan arvode
kvarstanna fram till midsommar för att fatta ett avgörande om Stockholmsplanen.
Mot högerns protester beslöts därför, att regeringen skulle återtaga sina proposi-
159’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
