Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk krishushållning 1941. Av redaktör K. O. Hammarlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk krishushållning 1941.
Av redaktör K. O. HAMMARLUND.
Då man vid en återblick på år 1941 från de oerhörda händelserna ute i världen
riktar uppmärksamheten på våra inre svenska förhållanden, måste man känna
förvåning över att vi inte haft det värre. Vi voro från början beredda till
uppoffringar, och nya krav ställdes även på vår livsföring. Kristiden satte sin prägel på
allt flera av kulturens så kallade välsignelser. Men välsignelsernas raka motsats,
som drabbat millioner av våra medmänniskor, sluppo vi för egen del ifrån.
Vi sågo om vårt hus, ransonerade våra förråd och lade manken till för att skapa
nya möjligheter. Tidigare erfarenheter från onda år hjälpte oss att bygga upp en i
stort sett ändamålsenlig beredskap. Ingripandena i det medborgerliga vardagslivet
gjordes med försiktighet, men de voro likväl i många fall vittgående.
Kritik mot förvaltningen saknades icke, men den hade i regel en godartad
karaktär och bar solidaritetens märke. Myndigheterna visade sig också mottagliga
för välgrundade råd. Kungörelser och kalendrar, radiomeddelanden och
propagandakampanjer lotsade svenska folket genom svårigheterna. Det blev många ord
och mycket papper — sådant kommer man inte ifrån. Bestämmelserna voro ofta
stränga, men jämförelsevis sällan behövde straff förekomma. Vi visste vad saken
gällde och ville göra vårt bästa. Vid övergången till det nya året var svenska
folket också allvarligt medvetet om att nya svårigheter komme att hopa sig.
Ett påfallande undantag från den goda samhällsandan uppenbarade sig de sista
decemberdagarna. Inför den väntade klädransoneringen satte man nämligen i
gång med en hänsynslös hamstring i butikerna. Dessa inköp ansågos icke få någon
betydelse för den allmänna försörjningen, men de måste betraktas som en ful fläck
på svenskheten år 1941.
Hur man skaffade bränsle för uppvärmning och industriens behov.
Den stränga kylan under årets första veckor aktualiserade på ett kännbart sätt
bränsleproblemet. Bränslekommissionen fann sig föranlåten till nya åtgärder
för hushållning med förråden. Den 1 januari hade till landet inkommit 300 000 ton
koks mindre än beräknat. Detta motsvarade en vedmängd av mer än 2 millioner
kubikmeter. En stor del av brännveden låg alltjämt i skogarna. Som
ersättningsbränsle måste man bl. a. tillgripa massafabrikernas massaved, vilket ställde sig
ganska dyrbart.
För ortsgruppen I, där enligt bränsleplanen endast koks eller kol skulle
användas i pannor avsedda för sådant bränsle, utfärdades nya bestämmelser med
vedtilldelning i viss proportion till tidigare förbrukning. För de båda andra
ortsgrupperna, där veden från början avsetts vara det huvudsakliga bränslet, var det för
tillfället bättre ställt, fastän brist rådde på sina håll, där transporterna blivit
försenade. Det ansågs lämpligt med en maning till alla förbrukare att iakttaga största
möjliga sparsamhet, då man inte kunde veta, hur länge den stränga kölden skulle
vara.
Av hänsyn till jordbrukets behov av torvströ utfärdades den 28 januari förbud
mot eldning med denna vara. Bränntorv, d. v. s. torv med en vikt av 20 kg eller
mera per hektoliter, berördes icke av förbudet. Därefter aktualiserades torvfrågan
snabbt, och den 11 februari framhöll bränslekommissionen i skrivelse till K. M:t,
att »en icke obetydlig del av vedens andel i bränsleförsörjningen» måste
överflyttas på torven, om icke det handelspolitiska läget förbättrades. Bekymren gällde nu
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
