Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från urnebulosa till protoplasma. Av Ansgar Roth - En gåtfull stjärna - De fyra största jättarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
McDonald-observatoriet i Texas
verksamme G. P. Kuiper i spetsen, en serie
undersökningar, som i huvudsak äntligen
klarlagt stjärnans märkvärdiga ljusväxlingar.
Stjärnan är tredubbel, men det är här
endast fråga om den ljusaste komponenten,
vars ljusstyrka varierar från storleken 3,4
till 4,1 inom en period av 12 dagar 21 tim.
47 min. Samtidigt ändras även stjärnans
invecklade spektrum, där både mörka
och lysande linjer uppträda på ett
förbryllande sätt.
Enligt den tydning som nu erhållits
utgör stjärnan ett system av två äggformade
kroppar, som kretsa i ett gemensamt
gashölje kring systemets tyngdpunkt med
spetsarna ständigt riktade mot varandra.
Den ena komponenten är en vit jättesol
av spektraltypen B9 med dubbelt så stor
radie som följeslagaren, en F-stjärna, och
dubbelstjärnans ljus härrör till 96 proc.
från den förra. Avståndet mellan de
bägge himlakropparna är så litet att de
nära nog beröra varandra, och systemet
blir därigenom instabilt, så att materia
ständigt strömmar från den större
stjärnan till den mindre. En del av denna
materia strömmar runt den mindre stjärnan
och återvänder till den större. Men en annan del fortsätter i form av en svans,
som på grund av rotationen bildar en sammanhängande ring, vars gaser bringas
att lysa genom excitation av jättestjärnans strålar. Eftersom jorden befinner sig
nära dubbelstjärnans banplan, komma de båda kropparna att växelvis förmörka
varandra. Om härtill lägges, att även gasringen absorberar en del ljus och
sålunda ger upphov till både mörka och ljusa linjer, så förstår man varför det totala
spektret fått ett så förvirrat utseende och så länge trotsat astronomernas
ansträngningar.
De fyra största jättarna.
Stjärnorna befinna sig på så ofantliga avstånd att inte ens de största av dem
visa någon mätbar skiva. För omkring tjugu år sedan lyckades emellertid F. G.
Pease på Mount Wilson-observatoriet för första gången uppmäta en stjärnas
diameter på indirekt väg med ett av Nobelpristagaren A. A. Michelson konstruerat
sinnrikt instrument, en interferometer. För Betelgeuze, den röda jättesolen i
Orions »axel», erhölls en genomskärning som i vinkelmått uppgick till 0,05
båg-sekund, vilket motsvarar den vinkel som ett föremål, t. ex. en blyertsstump, av
en centimeters längd, placerad vinkelrätt mot synlinjen, skulle upptaga på ett
avstånd av 40 km. Hittills har dock endast ett fåtal av de närmaste jättestjärnorna
kunnat uppmätas med denna metod.
För att finna en stjärnas verkliga storlek måste man även känna avståndet, och
det är tydligt att en ringa ändring i det senare kan avsevärt ändra den förra.
Förteckningen över de största jättarna måste därför revideras för varje gång som
man erhåller bättre värden på deras distanser. Resultatet är ofta överraskande.
’178
Professor Hugo Theorell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
