Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1941. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. v. Märta Ekström och Frank Sundström i »Nya skördai■» och Karin liavli som »Hedda
Gabler», i mitten Tora Te]e i nFarmor och vår Herre», t. h. Inga Tidblad i »Rovdjuret», ■
samtliga på Dramatiska teatern.
av den moderna svenska litteraturens stora monumentalgestalter. Och i
verkningsfull motsats till Tejes Farmor, som förmyndarmänniskans offer mot
förmyndar-människan själv, stod Olof "Widgrens hårt etsade Nathan med de jagade ögonen
och draget av stelnad vämjelse kring munnen.
En annan stor uppgift hade Tora Teje i nästa svenska originalpjäs, Karl Ragnar
Gierows »Rovdjuret». Denna dystra medeltidssägen om varulvens olycksöde
vittnade — trots vissa tekniska brister — tydligt om att vi fått en ny dramatiker, som
inte bara kunde skriva en blankvers av stundtals nästan elisabethansk glans, utan
också skapa och vidmakthålla en intensiv scenisk stämning; på den senaste
mansåldern har ingen svensk dramaturg utom Pär Lagerkvist skrivit ett skådespel med
resning, stora uppsåt och mäktig vingbredd som Gierows djuplodning av
ondskans väsen och kärlekens förmåga att segra över det onda. »Rovdjuret» gavs
med dekorationer av Otte Sköld, som i sin barbariska tyngd på ett storartat sätt
fångade skådespelets egenartade anda, i verkningsfull regi av Alf Sjöberg och med
uppbåd av alla teaterns bästa krafter. Huvudrollen gestaltades av Lars Hanson,
som fann skakande uttryck för ondskans obotliga olycka, varulvens fasa för sig
själv och hans hat till människorna som inte fått hans ohyggliga börda att bära.
Tora Tejes höga, svarta gestalt som hans moder inkarnerade all samvetskvalens
isiga ångest och brottets förstenande isolering, och hennes härliga stämma bar
utomordentligt fram den ödslighetens och förtvivlans poesi varmed hennes
repliker var bräddade. Lika lysande återgav Inga Tidblad varulvens älskade, Cecilia.
Man tvekar att bruka ordet stor om en skådespelerska vars yttre format är så litet;
men här var det ändå på sin plats, så mästerligt som hon fick fram alla rollens
skiftningar, från första aktens barnsliga koketteri till slutscenens vettlösa fasa och
segrande offervilja. Glädjande nog blev »Rovdjuret» även en stor publikframgång.
Detsamma gäller höstsäsongens första program, Herbert Grevenius’ »Som follc är
mest...», en älskvärt småborgerlig »stockholmshistoria» om ett ungt kontoristpars
upplevelser, som hade sin styrka i osökt nutidston och äkta lokalfärg. Den
spelades också utmärkt. Inga Tidblad i huvudrollen var så fulländad som bara hon kan
’197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
