Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1941. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sonja Wigert och Karl Gerhard i »Kokottskolan» på Folkteatern, Anders de Wahl i »lian som kom
till middag» på Vasateatern, t. h. George Fant och Birgit Tengroth i »Ung kärlek» pä Nya teatern
samt Gunn Wällgren och Henrik Schildt i »Mötas och skiljas» på Vasateatern.
Också årets sista program var ett svenskt förstlingsverk, »Ett spel om en väg som
till Himla bär» av den unge Uppsalateologen Rune Lindström, vilket gavs som
gästspel av de amatörer — dalastudenter och leksandskarlar — som tidigare uppfört
det i landsorten, med författaren i huvudrollen och dekorationer av samme man.
Bäst kunde det karakteriseras som Karlfeldts dalmålningar på rim, överförda till
scenen: bibliska tablåer i stiliserad daladräkt, där det bärande var den älskvärda
avspeglingen av en säregen fantasivärld och författarens starka känsla för sin
hembygd och dess religiösa arv. Som teater fick stycket värde främst genom
författarens utmärkta spel som huvudpersonen, i en högeligen originell stil som
verkligen återgav de gamla allmogemålningarnas anda.
För övrigt upptogs Dramatens vårsäsong mest av äldre dramatik. Sardous gamla
paradnummer »Vi skiljas» gavs i festlig, karikerat tidstrogen uppsättning av Alf
Sjöberg, med Inga Tidblad som en strålande Cyprienne och Olof Winnerstrand
som des Prunelles, en i sin art fulländad prestation med all den formsäkra
elegansen från Frippes och gamla Dramatiska teaterns tid. Som Hedda Gabler i Ibsens
drama underströk Karin Kavli — som i år släppts fram till uppgifter, värdiga
hennes stora och originella begåvning — verkningsfullt den inneboende dödsdriften,
som för henne gör död och skönhet till oskiljaktigt förenade begrepp. Uno
Henning var här en övertygande Eilert Lövborg, Rune Carlsten en fantasirikt upplagd,
inen väl fjantig och chargerad Tesnian och Gabriel Alw en vasst ironisk assessor
Bräck. I Shaws »Pygmalion» slutligen fick man se Karin Kavli, Holger Löwenadler
och Axel Högel i de viktigaste rollerna.
Bland de nyare sakerna var »Karusellen» av norrmannen Alexander Brinchmann
en ganska svag komedi, som knappast kunde räddas av gästen Aase Byes koketta
lustspelstemperament och muntra grace i huvudrollen eller av Arnold Sjöstrands
goda komedispel som en läkare, tvärsäker som vetenskapsman och bortkommen
’199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
