Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avtalsrörelser och arbetsmarknad 1941. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avtalsrörelser och arbetsmarknad 1941.
Av redaktör TH. SWEDBERG.
I ännu högre grad än närmast föregående år blev 1941 ett arbetsfredens år. Om
man undantar en två månaders strejk vid Trelleborgs gummifabrik, förekom
praktiskt taget ingen öppen konflikt inom hela industrien. Den viktigaste
fredsfaktorn var även nu det s. k. ramavtalet, d. v. s. den mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer, Svenska arbetsgivarföreningen och Landsorganisationen,
träffade centrala uppgörelsen om grunderna för dyrtidstillägg. Strax fore
årsskiftet hade den vid förhandlingarna fungerande ordföranden, landshövding Ekblom,
framlagt ett medlingsförslag, som sedermera godkändes av parterna. Denna nya
uppgörelse innebar i så måtto en försämring för arbetarparten, att den lämnade
långsammare kompensation för dyrtiden. Stegringen av levnadskostnadsindex
skulle sålunda gottgöras med i stort sett endast 50 procent mot tidigare 75 procent.
Eventuella justeringar skulle dessutom ske endast var sjätte månad mot förut
kvartalsvis. Ett nytt särskilt tillägg på 2,4 procent skulle tillkomma, om socialstyrelsens
index per den 1 januari 1941 eller vid ingången av senare kvartal nådde upp till
minst 200. Ytterligare höjning — med 4 procent — skulle komma till stånd endast
vid en fortsatt stegring av index till minst 212 och ej tidigare än under det kvartal,
som började sex månader efter det kvartalsskifte, vid vilket index nått upp till 200.
I avvaktan på denna överenskommelse hade parterna i de avtal, som voro
upp-sägbara till utlöpande vid årsskiftet, i allmänhet intagit en avvaktande hållning. I
enstaka fall hade visserligen avtalen uppsagts, men i det stora flertalet fall hade
överenskommits om framflyttande av avtalens uppsägningstider i avvaktan på
dyrtidstilläggsuppgörelsen. Sedan det nya ramavtalet undertecknats den 9 januari,
blev det emellertid fart på kollektivavtalsförhandlingarna, och en rad nya avtal
tecknades i rask följd. Uppgörelserna gingo i regel ut på prolongation med
allenast den förändringen, att det nya ramavtalets bestämmelser skulle tillämpas. I de
fall, där avtalen gällde längre tid än ett år, bereddes dock arbetarna en viss
löneökning. Vid tapetfabrikerna fingo sålunda arbetarna — förutom ramavtalets
dyrtidstillägg — ett fast tillägg av 3 procent på avtalets löner. I riksavtalet för
bilverkstäderna höjdes de individuella lönerna med 2 à 3 öre per timme med hänsyn till
det av gengasdriften vållade ökade reparationsarbetet. I de grafiska facken
förblevo lönerna — bortsett från en mindre justering för lärlingar, arbetare under 20
år och kvinnliga arbetare — vid status quo, men arbetarna tillerkändes ett
engångsbelopp, motsvarande vad de skulle ha erhållit i dyrtidstillägg enligt 1939 års
ramavtal under tiden 1 maj—1 juni, därest löneindexsystemet då varit gällande för
dessa fack. För de borgerliga tidningstryckerierna bestämdes genom skiljedom, att
konjunkturtillägget skulle ökas med 3,5 procent i stället för 5,5 procent, som skulle
ha utgått enligt de gamla reglerna. Det bör dock beaktas, att persontillägget här
beräknas på minimiveckolönen och icke — såsom i ramavtalet — på den verkliga
förtjänsten. För bagerinäringen överenskoms, att på de fastställda lönerna skulle
från den 1 februari utgå dyrtidstillägg med 10,5 procent, vilket tillägg skulle kunna
höjas med 4 procent tidigast den 1 juli, om indextalet då uppginge till minst 212.
Inom skorstensfejarfaeket träffades uppgörelse, enligt vilken arbetarna skulle
behålla de under sista kvartalet 1940 utgående dyrtidstilläggen, men dessa skulle
kunna höjas med 2 procent vid ett uppnått indextal av 221 samt med ytterligare 2
procent vid indextalet 227. För de enskilda järnvägarnas personal prolongerades
avtalen med anpassning till i huvudsak industriens ramavtal. För stor- och
finstens-industrien träffades ett nytt avtal med vissa förhöjningar, främst för de lägst be-
’219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
