Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avtalsrörelser och arbetsmarknad 1941. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avtal, som förekommo inom skogsbruket, utgingo den 1 oktober, i några fall den 1
november. En särskild förlikningsman tillsattes, och denne lyckades efter någon
tids förhandlingar åstadkomma nya avtal. Uppgörelsen innebar förhöjningar av
dittills utgående kristillägg samt införande av rörliga tillägg efter
levnadskostnadsindex jämte några smärre justeringar av en del punkter i det gamla avtalet.
Även en del andra avtal, dock i allmänhet av mindre betydelse, träffades under
årets sista månader. För den övervägande delen övriga kollektivavtal, vilka
utgingo omkring årsskiftet — och som omfattade alla de större industrierna såväl
som jordbruket och trafikföretag med tillsammans bortåt 700 000 personer —
förpuppades däremot förhandlingarna i avvaktan på resultatet av överläggningarna
om det blivande nya ramavtalet.
Om alltså 1941 var ett ovanligt stilla år i fråga om arbetskonflikter och segslitna
avtalsrörelser, kommer det dock alltid att utgöra ett märkesår i den fackliga
arbetarrörelsens historia. På våren framlade nämligen den s. k. 15-mannakommittén
resultatet av den utredning om »fackföreningsrörelsens ställning till näringslivet»,
som igångsattes med anledning av en av metallindustriarbetarförbundet vid 1936
års landsorganisationskongress väckt motion, och dettä förslag blev sedermera i
huvudsak godkänt av den på hösten hållna L. O.-kongressen. Enligt
kommittéförslaget skulle landssekretariatet, då omständigheterna så fordra, biträda de anslutna
organisationerna vid förhandlingar om arbets- och lönevillkor. Sekretariatet skulle
därvid eller eljest äga att till vederbörande organisation framställa förslag till
uppgörelse. Ansluten organisation skulle icke vara berättigad att vidta strejk,
omfattande mer än 3 procent av organisationens medlemsantal, med mindre
landssekretariatet därvid lämnat tillstånd. Utan dylikt tillstånd finge icke heller strejk
av mindre omfattning vidtagas, därest den kunde anses föranleda motåtgärder i
form av lockout från arbetsgivarsidan, berörande mer än 3 procent av
organisationens medlemsantal eller medlemmar av andra till landsorganisationen anslutna
organisationer. Om flera anslutna organisationer, vilka ha medlemmar anställda
inom samma industri, planera att inleda en lönerörelse, skulle under
landssekretariatets ledning sådan samverkan dem emellan äga rum, att enighet vunnes om de
krav, vilka borde framställas. Landsorganisationen skulle lämna understöd vid alla
konflikter och för alla i konflikten indragna medlemmar, som enligt vederbörande
organisations stadgande vore berättigade till understöd. Understöd skulle utgå från
och med tredje veckan efter konfliktens utbrott, under förutsättning att
konflikten beslutats i stadgeenlig ordning.
Detta förslag blev som sagt i stort sett godkänt av kongressen. I fråga om de 3
procenten kom det emellertid att stå en ganska het strid, och för att tillmötesgå
oppositionens begäran om garanti mot maktmissbruk vidtog kongressen den
ändringen, att landssekretariatet icke må neka tillstånd, med mindre strejk eller därav
föranledd lockout kan antagas medföra avsevärda olägenheter utöver den berörda
organisationens eget verksamhetsområde. Samma regler fastställdes beträffande
representantskapets rätt att indra konfliktunderstöd. Därest en konflikt icke vållar
allvarliga svårigheter för andra organisationer eller för fackföreningsrörelsen i
dess helhet, kan sålunda representantskapet icke besluta att indra
konfliktunderstöd. Den kompromissen vidtogs sålunda, att den av kommittén fixerade
procentsiffran ersattes med uttrycken »avsevärda olägenheter» och »allvarliga
svårigheter». Denna konstitutionella nydaning av fackföreningsrörelsen innebär visserligen
i stort sett endast en konfirmering av den praxis, som successivt arbetat sig fram,
men betraktas dock med rätta som ett glädjande bevis på den svenska
fackföreningsrörelsens anpassning efter en ny tids krav.
I fråga om arbetsmarknaden i egentlig mening var det angelägnaste problemet
under 1941, liksom under hela tiden alltsedan storkriget bröt ut, mindre att skaffa
fram arbete åt arbetslösa än att uppbringa arbetskraft till angelägna uppgifter inom
’221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
