Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland åter i krig - Svenska frivilligbataljonens insatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Även chefen på Hangöfronten, överstelöjtnant Wiberg, höll efter stridernas
avslutande ett tal till de svenska frivilliga och förklarade däri bl. a.:
Det vapenbrödralag, som knöts under sommarens dagar till en fast ring kring Hangö, liar hållit,
varje länk i kedjan, såväl svensk som finsk. Det tålamodsprövande och nervfrestande
belägringskriget blev vår lott, och den var nog ej sådan ni tänkt er den. Anfallet skulle vara den
betvingande makten, och trots begränsade tillfällen gåvo ni alltid uttryck för denna anda. Stridskamrater!
Jag tackar er för att ni trotsade svårigheter och kommo till oss, jag tackar er för att ni velat giva
ert blod för en sak, som är vår: förintandet av bolsjevismen i världen. Många av edra kamrater
ha stupat på Finlands jord. Deras minne förpliktar oss att icke ge tappt. Sida vid sida ha vi
kämpat! Hangö är nu vårt och det har förunnats svenska frivilligbataljonen att först plantera Finlands
flagga i staden. Må detta vapenbrödraskap mellan svensk och finne alltid vara! Det är blott i skygd
av detta ett helt och fritt Norden kan bestå.
Finlands press uttalade sig allmänt i samma anda, som präglade fältmarskalkens
och Hangöchefens ovan citerade ord.
Tillfälle bereddes, enligt den finska arméledningens beslut, bataljonens personal
att fira julen i hemlandet. Man samlades alltså den 18 december i en finsk
hamnstad, varifrån avresan skulle ske. Omedelbart innan densamma anträddes,
utfärdade överstelöjtnant Berggren en sista dagorder, ur vilken följande citeras:
När vi för fem månader sedan anmälde oss till tjänstgöring i Finlands armé, var det beroende
på vår övertygelse, att Finlands gränsvakt i öster mot bolsjevism och barbari ej blott gällde detta
land utan hela Norden och således även vårt eget Sverige. Svensk och finne ha i århundraden
gemensamt värnat västerlandet, och för oss var det en bjudande plikt att deltaga i kampen. Vår
styrka har ej varit stor och vår insats ej av avgörande betydelse, men jag vet, att det
vapenbrödraskap, som uppstått, kommer att bestå. Vi vända oss med beundran till det finska folket, vid vars
sida vi fått deltaga i den ärorika kampen mot arvfienden, och hoppas, att kriget snart skall bringas
till sitt slut, så att Finland i lugn och utan hot från öster får tid att läka såren efter de båda
försvarskrigen.
Jag tackar eder alla för den plikttrohet, med vilken ni fullgjort edert värv i kampen mot vår
hårde och tappre motståndare. Med vördnad tänka vi på dem av våra kamrater, som ljutit
hjältedöden för sin övertygelse, och på dem, som ådragit sig sår, vilkas följder bli bestående för livet.
Oss tillkommer det att hedra deras insats genom att i ord och gärning föra svenska
frivilligbataljonens traditioner vidare.
Frivilligbataljonen anlände den 20 december till Stockholm med den förhyrda
lastångaren Mode, som lade till vid Skeppsbron. Därifrån marscherade bataljonen,
som räknade omkring 650 man, med en svensk, en finsk och sin egen, av svenska
kvinnor broderade fana samt Svea livgardes musikkår i spetsen till Storkyrkan,
där en minnesgudstjänst hölls över de i Finland stupade svenska frivilliga.
Högtidligheten bevistades av konungen, kronprinsparet, prinsessan Sibylla samt
prinsarna Carl, Bertil och Carl Johan. Bland de inbjudna märktes vidare regeringens
samtliga ledamöter, av vilka sex infunnit sig, representanter för riksdagen,
överbefälhavaren, chefen för armén, överkommendanten och kommendanten i
Stockholm. Vid gudstjänsten, som radierades, predikade de frivilligas pastor Hans
Åkerhielm, och domprosten Algot Anderberg fungerade som liturg. Sedan tågade
de återkomna till Stadshuset, där överståthållare T. Nothin höll ett välkomsttal
till dem, varefter Finlandskommittén gav middag för samtliga i Gyllene salen.
Bland gästerna märktes representanter för finska beskickningen med minister
Wasastjerna i spetsen, stadsfullmäktiges ordförande Fr. Ström samt några civila
och militärer, vilka särskilt bistått frivilligbataljonen. Tal höllos av minister
Wasastjerna, Frivilligbyråns föreståndare, major Nils Palme, direktör Gustaf
Söderlund m. fi.
Slutligen begåvo sig de frivilliga till platser, där de, som icke ämnade
återvända till Finland, avrustade. De övriga reste åter till Finland efter julledigheten.
På julpermission i Sverige anlände även ett 40-tal svenska frivilliga, däribland
tre löjtnanter, vilka tjänstgjort i finländska förband på östfronten. Efter
trettondagen återvände de till Finland för att inställa sig vid sina respektive frontförband.
’312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
