Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norden 1941.
(Se även artikeln Finland äter i krig.)
Norge.
Norges regering 19Al:
Nygaardsvold, J., statsminister.
K o h t, H., utrikesminister till 21/2.
Lie, T., folkhushållningsminister;
utrikesminister från 21/2.
Torp, O., finansminister.
W o 1 d, T., justitieminister.
Prihagen, A., handelsminister.
S t ö s t a d, S., socialminister.
Hjelmtweit, N., kyrkominister.
Ljungberg, B., försvarsminister.
H i n d a h 1, O., arbetsminister.
Ystgaard, H., jordbruksminister.
H a r t m a n, P., minister utan portfölj från
12/9.
Sedan Norge den 9 april 1940 blivit krigsskådeplats, blev det inom kort också
tummelplats för en sammandrabbning mellan två världsåskådningar, den
demokratiska och den nazistiska. Denna kraftmätning fortsatte under 1941, och även
om den nazistiska åskådningen, tack vare den makt, som den hade bakom sig,
behöll övertaget, kunde ännu vid årsskiftet någon seger för denna idé ingalunda
skymtas. Vad som skedde innebar, att den norska rätts- och samhällsordningen
undan för undan slogs i spillror. På dess ruiner skulle ett nazistiskt Norge byggas
upp. Men nazismens redskap, Nasjonal Samling, förfogade över utomordentligt
ringa underlag hos norska folket. Det var en isolerad minoritetsgrupp, som
hatades av det övervägande flertalet norrmän. Och det passiva motstånd, som
oppositionen utvecklade under 1941, var starkt och envist.
Från och med årsskiftet trädde en ny kommunalförfattning i kraft i Norge,
varigenom tusentals kommunalmän skildes från sina förtroendeposter, som övertogos
av den nya regimens män, vilka »aktivt och passivt skulle verka för genomförande
av Nasjonal Samlings och den nya tidens program».
Norges biskopar riktade i slutet av januari en uppseendeväckande skrivelse till
chefen för kyrko- och undervisningsdepartementet, statsrådet Skancke, av vilken
de begärde klart besked, huruvida staten hade för avsikt att med sina organ
upprätthålla ordning, rätt och rättfärdighet i enlighet med vad kyrkans bekännelse
förutsätter. I skrivelsen gåvo biskoparna uttryck åt oro över den s. k. hirdens
framfart, höjesterets tillbakaträdande och ingreppen i prästernas själasörjande
verksamhet. Statsrådet svarade undvikande, och skrivelsen föranledde ingen åtgärd,
förrän tyskarna i juni för att få en inrikespolitisk avspänning till stånd gåvo
anvisningar om största möjliga frihet åt kyrklig och religiös verksamhet samt
för-bjödo inblandning från N. S:s sida i kyrkliga ärenden. Ett par månader senare
företogs emellertid från tyskt håll ett ingrepp i Norges kyrkliga liv, som väckte
djup bitterhet hos befolkningen. Rikskommissarie Terboven utfärdade nämligen en
förordning oin att kyrkklockorna i landet mot full ersättning skulle övertagas av
de tyska myndigheterna och nedsmältas för att användas för »livsviktiga ändamål».
Fyrtiofyra representativa norska rikssammanslutningar inom näringslivet samt
för ämbets- och tjänstemän riktade i maj i skrivelse till Terboven en protest mot
Quislingregimen, som bland annat anklagades för påtryckningar på statliga och
kommunala tjänstemän med hot om avsked för att få dem att inträda i N. S. och för
avskedande av lojala och samvetsgranna tjänstemän, som ej velat inträda.
Rikskommissarien avvisade klagomålen såsom osanna. Samtliga undertecknare skulle
avlägsnas från sina befattningar, och ett stort antal kända norrmän häktades.
’354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
