Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk krishushållning 1942. Av redaktör K. O. Hammarlund - Stark fiskkonsumtion — otillräcklig tillgång — lokala ransoneringar - Äggransoneringen fullföljdes trots opinionsstormar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
missionen att låta regleringen omfatta all
saltsjöfisk. Allmänna bestämmelser om
lokal reglering av fiskförbrukningen
utfärdades av Kungl. Maj :t den 6 november,
och närmare föreskrifter meddelades
därefter av livsmedelskommissionen.
Lokal fiskransonering hade då redan
försöksvis tillämpats på olika håll, men
denna hade visat sig vara svår att
genomföra utan bindande
författningsbestämmelser. Den nu införda ordningen
innebar, att livsmedelskommissionen efter
initiativ av eller i samråd med lokala
krismyndigheter påbjöd ransonering av i
första hand den ur hushållssynpunkt
värdefullaste fisken. Inom de olika
ransoneringsområdena tillsattes
fördelningsnämnder, som varje dag från de
auktoriserade fiskhandlarna skulle få uppgift om
tillgången. Till varje enskild förbrukare
utdelades ett s. k. beställningskort, och
fördelningsnämnden hade att bestämma
om kupongernas giltighet för inköp från
viss dag. Samtidigt skulle övriga
förbrukare få inköpa viss kvantitet fisk i
proportion till de enskilda förbrukarnas
kupongransoner. Hänsyn skulle härvid
tagas till förbrukningen under normala
förhållanden. En ny period skulle börja
någon dag innan den gamla utgick. Före
perioden skulle förbrukarna lämna sina kuponger i den butik, där de önskade köpa
sin fisk. I utbyte erhöllo de i löpande följd numrerade beställningsbevis, och för
varje dag skulle handlaren med hänsyn till fisktillgången anslå i sin butik, vilka
nummer som gällde för inköp med förköpsrätt. Under första dagen av
ransoneringsperioden skulle därvid i första hand ifrågakomma de bevis, som hade de lägsta
numren, under andra dagen de därnäst lägsta o. s. v. Förtursrätten gällde endast till
kl. 15, varefter fiskhandlaren fick sälja till alla innehavare av beställningsbevis.
Från livsmedelskommissionen framhölls uttryckligen, att ransoneringen av fisk
icke kunde innebära annat än att den i visst område tillgängliga varan fördelades
mellan förbrukarna på ett så rättvist sätt som möjligt.
Åggransoneringen fullföljdes trots opinionsstormar.
Den på hösten 1941 igångsatta äggransoneringen fullföljdes under 1942.
Tilldelningen var ursprungligen 95 gr i veckan eller omkring 7 ägg i månaden, men i
början av januari fastställdes en något mindre tilldelning, som sedan i huvudsak
var gällande. Ransonen var 76 gr i veckan — och utgick i mån av tillgång. Som
alternativ medgavs inköp av vissa andra varor.
Tillförseln visade under någon tid en så gynnsam utveckling, att produktionen
och ransoneringen troddes kunna gå i normala banor. Men så kom en sträng kyla,
som kastade omkull livsmedelskommissionens och ägghandelsförbundets
beräkningar. Det kom nästan inga ägg i marknaden; svarta börsen tog hand om det, som
inte stannade hemma hos producenterna. Ett par veckor före påsk hemställde
ägghandelsförbundet om en höjning av normalpriset med minst 50 öre kilot. Sam-
99
Landshövding Bo Hammarskjöld pä
ordförandeplatsen vid en konferens under året med
landets kristidsstyrelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
