Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1942. Av professor Torsten Thunberg - Blodbrist under läkarkontroll - Försvarets femårsplan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen järnbrist, så kan en kraftig järnbehandling befria patienten från de ofta
besvärliga symtomen.
Blodbristen må nu bero på vare sig nedsatt mängd blodfärgämne eller nedsatt
mängd serumjärn, i vilket fall som helst bör den, som en gång lidit därav, ej
glömma bort sin sjukdom. Han har allt att vinna av en i tid insatt förnyad behandling
och får ej sjunka in i indolens, då sjukdomen åter börjar göra sig gällande. Det
enda riktiga för en dylik patient är att låta undersöka sig en gång varje halvår
eller varje år. Men kan det målet nås utan ett effektivt system för vårdkontrollen?
Och ändå är det, menar doktor Waldenström, lika stor anledning att sköta sitt blod
som att regelbundet kontrollera sina tänder.
Försvarets femärsplan.
Riksdagsbeslutet år 1942 rörande försvarets femårsplan utgör en betydelsefull
milstolpe i utvecklingen av våra försvarskrafter. Det innebär att våra
statsmakter enat sig om att målmedvetet fullfölja den utveckling, som påbörjades 1936 och
som syftar till att skänka Sveriges rike ett försvar, som motsvarar såväl landets
behov som rikets resurser.
De militärpolitiska förutsättningarna för 1936 års försvarsordning voro helt
andra än de, som inträtt under senaste världskriget. Man ansåg sig under
dåvarande gynnsamma förhållanden kunna nöja sig med en armé om sex
arméfördelningar, en flotta om en pansarskeppsdivision med därtill hörande jagar- och
u-båtsenheter m. m. samt ett flygvapen om sju flottiljer. Organisationens största
svaghet var den korta övningstiden för de värnpliktiga, vilken icke medgav en
sådan fredsutbildning, att truppförbanden omedelbart efter mobilisering voro
operationsdugliga.
De förändringar i vårt militärpolitiska läge, som inträdde under det första
halvåret efter krigsutbrottet 1939, medförde en väsentlig förändring av våra
statsmakters inställning till behovet av stridskrafter. Detta befanns vara mycket större än
vad man tidigare ansett vara fallet. Och kravet på att alla stridskrafter — även
armén — omedelbart skulle vara operationsdugliga framstod som en tvingande
nödvändighet.
Under tiden 1939—1942 ha rikets stridskrafter i växlande omfattning varit satta
på krigsfot för fullgörande av beredskapstjänst till tryggande av landets
neutralitet. Under dessa inkallelser har bedrivits ett omfattande arbete för att genom
utbildning göra de olika stridsenheterna m. m. operationsdugliga. Stridskrafterna
voro emellertid av allt för ringa omfattning för att motsvara behovet. En utökning
av försvarsmaktens krigsorganisation var därför erforderlig och kom också
successivt till stånd.
För utvidgning av organisationen krävdes bl. a. tillgång på utbildad personal.
Personalreserverna voro emellertid outbildade till följd av den s. k.
kategoriklyvningen. Dessa blevo nu underkastade grundläggande soldatutbildning, en
utbildning som måste genomföras jämsides med bl. a. den krävande beredskapstjänsten.
Trots de brister bl. a. i fråga om tillgång på rutinerat befäl, som voro en följd härav,
har denna utbildning genomförts, och under tjänstgöring för beredskapsuppgifter
ha de nya förbanden och enheterna fått sin slutliga träning och härdning.
Tillgången på befäl av olika grader måste helt naturligt ökas i samma mån som
organisationen utbyggdes. Detta har skett främst därigenom att värnpliktiga, som
förut erhållit grundläggande befälsutbildning eller som lämpat sig för utbildning
13
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
