- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Tjugonde årgången (händelserna 1942) /
247

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1942. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T. v. Tora Teje i »Lille Eyolf» på Vasateatern, i mitten Gunnar Sjöberg ocli Emil Fjellström i
»På livets botten» samt Hilding Gävle i Kar de Mummas revy, de båda sistnämnda på
Blanche-teatern; t. h. Eva Henning och Esther Roeck Hansen i »Väninnor», likaledes på Blancheteatern,
samt Victor Sjöström och Gunn Wallgren i »7 Vår Herres hage» pä Vasateatern.

namnet »Ut till fåglarna» och hade till upphovsmän den amerikanska
författarfir-man Hart och Kaufman. Denna moderna skildring ur stadsbornas liv på landet
åskådliggjordes skickligt av bl. a. Märta Ekström och Olof Winnerstrand och inte
minst det unga busfröt Kaj Hjelm.

Hösten inleddes med en svensk urpremiär på Vilhelm Mobergs »Rid i natt!».
Dess stora publikframgång berodde inte bara på »beredskapsstämningen» och
romanens oerhörda popularitet: dramatiseringen är skickligt gjord och har mer
stringens och sammanhang än scenbearbetningar av romaner brukar ha, även om
berättelsens starka nationella patos på något sätt trollades bort åtminstone på
Dramaten. Och fast Rune Carlstens realistiska regi skar sig mot skådespelets halvt
symboliska karaktär, ägde också föreställningen betydande förtjänster, främst
gästen Anders Henriksons ypperliga spel som »anpasslingen» Stånge. Även Uno
Hennings Svedje var blond och hetsigt och hederligt tjurskallig på det rätta sättet.

En rent grandios föreställning var däremot Strindbergs »Spöksonaten». Olof
Molander hade återkommit som gästregissör. Och därmed var det beskedliga och
fantasilösa försvunnet, som under senare år alltför ofta fått breda sig över
Dramatens scen; spelet hade en våldsam puls och levande enhetlighet, hela
föreställningen en visionär styrka, som var helt i Strindbergs anda. Särskilt Lars Hansons
Hummel blev en oförgätlig inkarnation av mänsklig ondska — säkerligen en av
hans största rollskapelser; och Märta Ekströms »mumie» med sin förening av
spöklikt koketteri och unken senilitet stod honom inte långt efter. Till den stormande
succén bidrog också Sven-Erik Skawonius’ utomordentligt suggestiva scenbilder.

Mot slutet av året framfördes för allmänheten den förut för Skolteatern givna
»Svanevit», där en rad av teaterns ungdomar fick pröva sina krafter, och slutligen
som mellandagsprogram Esmanns gamla hederliga lustspel »Kära släkten».

247

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:08:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svda/1942/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free