Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1942. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Upptill fr. v. Margit Manstad i »Teaterbåten» på Oscarsteatern, Irma Christenson och Erik
Berglund i »Natten till den 17 januari» på Nya teatern, Katie Rolfsen och Calle Reinholds i Karl
Gerhards revy på Folkteatern; nedtill Hilding Gävle i »Excellensen» (Svenska dramatikers studio)
samt Karin Kavli och Stig Jiirrel i »Fröken Julie» på Nya teatern.
Blancheteatern började året med Shaws »Candida», spelad av Esther Roeck
Hansen, Sture Lagerwall i ett för honom ovanligt rollfack som poeten Marchbanks
och Hugo Björne som en mänsklig och levande pastor Morell. Åtskilligt större
intresse hade nästa program, Gorkis »På livets botten», som blev en betydande
framgång inte minst tack vare gästregissören, en teaterintresserad medlem av
Stockholms ryska koloni. I den långa rollistan, som med tanke på teaterns
begränsade resurser var överraskande väl besatt, fäste man sig främst vid Hugo Björnes
bottenlöst förfallne baron, den tristaste och mest skrämmande alkoholist som
skådats på en svensk scen, Emil Fjellström som pjäsens sanningssägare,
periodsupa-ren Bubnoff, och Mimi Pollaks gatslinka. Samma konstnärliga nivå nåddes ju inte
på långt när i Emlyn Williams’ »Sol i dimma» — ett spännande och inte litet
sentimentalt fäsörstvcke, som levde helt på två bravurroller. Den ene, en gammal,
genial, men i alkohol djupt sjunken aktör, utfördes av gästen Anders de Wahl. Att
göra skådespelare på scenen har ju alltid hört till de Wahls älsklingsuppgifter;
och han löste den också här med häpnadsväckande vitalitet och temperament.
Och hans spelglädje tycktes ha smittat av sig på Eslher Roeck Hansen, vilken
sällan varit mer till sin fördel än här, som skådespelarens dotter.
Efter den vanliga Kar de Mumma-revyn, som gick från april till oktober,
framfördes så på hösten den engelsk-amerikanske författaren John van Drutens komedi
»Väninnor», som alltjämt spelades vid årsslutet. Orsaken till publiksuccén har nog
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
