Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1942. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v. Ragnar Arvedson och Alice Eklund i »Värdshusvärdinnan» (Riksteatern), i cirkeln Semmy
Friedmann och Karin Kavli i »De små rävarna» samt därunder Agneta Prytz, Semmy Friedmann
och Harry Ahlin i »Jubileum», de båda sistnämnda på Göteborgs stadsteater; t. h. Nils Fritz
och Marianne Lindgren i »Mikaels dag» på Hälsingborgs stadsteater.
mindre varit pjäsens förtjänster än det virtuosa samspelet mellan de båda
»väninnorna», Esther Roeck Hansen och Elsa Carlsson, Göteborgs Stadsteaters uppburna
comedienne.
Vasateatern inledde året ganska olyckligt med en fjollig fransk komedi, Marcel
Achards »Kid Jackson», som inte ens Edvin Adolphsons gästspel kunde rädda, och
ett alldeles misslyckat svenskt original. Sedan kom dock Max Hansen som
frälsande ängel till teatern i Sarauws lustspel »Lille Napoleon»; och därmed hade man
resten av vårsäsongen tryggad. På hösten framfördes först bröderna Capeks
»Insektsspelet», här kallat »I Vår Herres hage», vars fräna satir inte förlorat något av
sin aktualitet under den mansålder som gått sedan stycket skrevs. Luffaren, som
förs in i insekternas fantastiska och ändå så människoliknande värld, spelades av
Victor Sjöström; och bland insekterna minns man bäst Einar Axelssons dråpliga
gräshoppa, Carl Gunnar Wingårds och Linnea Hillbergs brackiga skalbaggspar,
Gunnar Sjöbergs dolkstekel och Toivo Pawlos utsökt vedervärdiga parasitstekel.
Nästa program, Ibsens »Lille Eyolf», blev nog den jämnaste föreställning
Vasateatern bjudit på under sin nuvarande regim. Tora Teje gästspelade som Rita Allmers
och utvecklade ett spel av en frihet och fulltonighet, som man stundom saknat på de
senaste åren; Georg Rydeberg gjorde Allmers svag, men inte osympatisk, alldeles
som han bör vara; och Irma Christensson var en högst förtjusande Asta. En
amerikansk fars, »Min syster Eileen», av tvenne herrar vid namn Fields och Chodorov,
förmådde däremot inte roa i någon besvärande grad.
På Nya Teatern hade Per-Axel Bränner infört en nyhet, ett slags litterära soareer
med versuppläsning och sång, som avslutas med en miniatyrpjäs. Den första av
dessa »rapsodier» ägnades Amerika; det dramatiska inslaget utgjordes av 0’Neills
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
