Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1943. Av professor Torsten Thunberg - Difterihotet och hur vi möta det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annus medicus 1943.
Av professor TORSTEN THUNBERG.
Difterihotet och hur vi möta det.
En efter en bli de stora folksjukdomarna föremål för en mer koncentrerad
uppmärksamhet, vanligen i samband med att de på ett oväntat sätt visa sig hålla
sina positioner, ja till och med stärka dem. Insikten om att kampen mot
tuberkulosen stannat vid en död punkt förde sålunda år 1942 till insättandet av nya
vapen, särskilt Calmettevaccinationen och skärmbildsfotograferingen. År 1943 kom
turen till difterien.
Det är en allmän erfarenhet, att difterifrekvensen visar vågformiga växlingar
med tio à tjugo års mellanrum mellan frekvensspetsarna. I vårt land uppträdde
den sista stora difteriepidemien före år 1943 under åren 1918—1921 med en
medelsiffra av icke mindre än 27 000 fall per år. Sedan sjönk difterifrekvensen kraftigt
till och med året 1938, med dess blott 107 difterifall. Men därmed var också bottenf
rekordet nått. Följande år var motsvarande siffra 188, för åren 1940 och 1941
var medelvärdet 271. Men år 1942 inrapporterades 1285 fall, och vid årsskiftet
1942—43 var det tydligt, att 1943 års värde skulle komma att visa en väsentlig
ytterligare stegring.
Då man vid årets slut räknade med ett allvarligt hot från difteriens sida,
berodde det i första hand på det abnormt dåliga immunitetsläge, som karakteriserade
vårt lands befolkning.
Det är tack vare det s. k. Schickprovet, som det blivit möjligt att fastställa en
individs eller en befolknings större eller mindre mottaglighet för difteri. Provet
bygger på observation av hur huden reagerar för en insprutning i den av en
lämpligt avpassad mängd difteritoxin, alltså det gift som difteribacillen
producerar. Om organismen då är i besittning av tillräcklig mängd motgift, antitoxin,
neutraliserar detta toxinet och reaktionen mot insprutningen blir föga märkbar
och avklingar hastigt. Vid brist på antitoxin utövar toxinet däremot sin
väv-nadsskadande effekt. Runt insticket utbilda sig då svullnad och rodnad på en
rund yta, vanligen av minst tio millimeters diameter. En dylik reaktion, »positiv
Schick», bevisar att mottaglighet för difteri föreligger. Om vid hudställets
granskning Schickreaktionen efter fyra dagar befinnes »negativ» och om alltså hudens
reaktion mot insticket uteblivit eller redan avklingat, betyder detta oemottaglighet
för difteri.
Prov av detta slag, som under året i begränsad omfattning utfördes i olika
delar av vårt land, visade, att en ovanligt stor del av befolkningen, över 80 %,
var mottaglig för difteri. Till detta dåliga immunitetsläge kom så förhandenvaron
av smitta i åtskilliga delar av landet.
Situationen skulle ha tett sig mörk, om vi ej haft andra medel att skydda oss
mot sjukdomens spridning än dem som stodo till buds vid epidemien 1918, alltså
isolering av sjuka och bacillbärare. Vid stora difteriepidemier är nämligen effektiv
isolering förenad med oöverkomliga svårigheter, ej minst på grund av de med
en dylik åtgärd förknippade kostnaderna. Men vi hade väl även nu fått söka rida
ut stormen och lita på den immunitet som så småningom utvecklar sig ur en
epidemi. Många dödsoffer hade vi nog fått räkna med. >
År 1923 publicerade den framstående franske bakteriologen Ramon en immui
niseringsmetod, som bygger på användandet av s. k. anatoxin, varmed förstås
ett difteritoxin som genom behandling med formalin förlorat sin giftighet under
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
