Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1943. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drottning till romanesk borgardotter; hon var på en gång fantasiens egen genie
och en liten småstadslolla. I övrigt medverkade Olof Winnerstrand, Georg
Funk-quist och Frida Winnerstrand, som i denna roll för sista gången stod på de tiljor
varifrån hon spritt så mycken kultiverad glädje och fin trevnad. Härnäst följde
Karl Ragnar Gierows »Helgonsaga». Lars Hanson gestaltade med
stark inlevelse och fantasi jarl Magnus’ förvandling från våldsman till helgon;
och bland birollerna fäste man sig mest vid Frank Sundströms ynklige, förskrämde
kock, Olof Widgrens präst och framför allt Gunn Wållgren som Magnus’ dotter,
en av de älskligaste och renaste flickgestalterna i svensk dramatik. Också nästa
program var ett svenskt original, Carlo Keil-Möllers »Den stora
skug-g a n» med dess väl genomskinliga litteraturhistoriska maskerad. Det svaga stycket
kunde endast delvis räddas genom gott spel framför allt av Harriet Bosse, Tora
Teje och Åke Claesson.
Betydligt större intresse hade Clifford Odets’ »Urladdning», där både
återgivandet av den amerikanska arbetarmiljön och den okonventionella och
levande människoskildringen väckte respekt. Pjäsen spelades, i Alf Sjöbergs
livfulla regi, utmärkt av Holger Löwenadler som en stor, stark, lättrogen och naivt
godhjärtad polsk-amerikansk snickare, Karin Kavli som hans missbelåtna hustru
ined drömmar om schejker och den stora kärleken och Sture Lagerwall som
vännen i huset, en självupptagen, skrytsam och innerst ständigt rädd neurotiker. Det
obligatoriska lätta vårprogrammet utgjordes av Samson Raphaelsons
»Tionde b r ö 11 o p s d a n!», en skäligen obetydlig fäsörprodukt, där dock Inga
Tidblad fick utveckla all sin charmerande virtuositet som impulsiv och romanesk
ung fru och Ivar Kåge roade som en fäaktig miljonär med mask av rödhårig gris.
Hade nivån hållits något så när uppe under våren, sjönk den desto mer
katastrofalt under höstsäsongen. Denna inleddes ganska olyckligt med Herbert
G r e v e n i u s’ »Nöjesfältet», en menlös historia, där den åtskilligt dammiga
cirkusromantiken togs fram till vädring. Anders de Wahl, som gästspelade i
huvudrollen, tycktes begripligt nog föga road av sin uppgift; den bästa insatsen
gjordes av två nyengagerade krafter, Elsa Carlsson och Einar Axelsson. Inte heller
Noel Cowards »Markisinnan» hörde till den högre dramatiken; men
Elsa Carlsson i titelrollen, som hon förut gjort i Göteborg, fick här åtminstone
tillfälle att fira en liten triumf med sitt goda humör och sin spirituella replikkonst.
Maxwell Andersons »Vi har vår frihet!», som följde härnäst,
betecknar inte någon höjdpunkt i författarens alstring, därtill är dess dramatiska
puls för svag och prägeln av beställt beredskapsdrama för tydlig. Emellertid hade
Olof Molander inträtt som gästregissör: och det betydde att föreställningen fick
en genomförd, levande rytm och att skådespelarstaben åter förenades till den
kollektiva personlighet som är en ensemble. De båda viktigaste rollerna spelades
också utmärkt av Frank Sundström och unga Mai Zetterling. Varför man sedan
tagit upp de Caillavets och de F 1 e r s’ gamla fars »K unge n», som
ingalunda åldrats med behag, kan väcka en viss undran, helst som farser ju inte
brukar vara Dramatens styrka. Här beredde visserligen den tidstrogna
uppsättningen nöje, Inga Tidblad gjorde madame Bouvier med grace och glittrande
intelligens, Erik Berglund var en tillräckligt brackig Bouvier och Elsa Carlsson
en mycket parisisk kokott; men titelrollen låg knappast bra till för Lars Hanson
och tempot på det hela var för släpigt. Strax före jul fick slutligen också
allmänheten se en skolföreställning av Schillers »Don Carlos» med teaterns unga
garde.
Vasateatern gav på våren »Fröken N i t o u c h e» med Max Hansen. Höstens
repertoar var mer omväxlande. Början gjordes med Lars Lewi Laestadius’
»Herr Blink går över alla gränser», ett stycke i Kjeld Abell-stil om en
ung kontorsherres försök att göra revolt mot sitt livs enformiga rutin. Gästregis-
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
