Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1943. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v. Mai Zetterling och Frank Sundström i »Vi har vår frihet», Holger Löwenadler i
»Urladdning» samt Märta Ekström och Tora Teje i »Helgonsaga», samtliga på Dramatiska teatern.
sören Per Lindberg hade lyckats skapa en ganska levande föreställning med god
hjälp framför allt av Willy Peters som herr Blink och Erik Berglund som dennes
mentor, en gammal lektor; kvällens bästa och skarpast etsade figur gjorde dock
Yngve Nordwall av en hätsk och ruskig krympling. I Oscar Rydqvists
dramatisering av Robert Greenwoods populära romaner om »Den
okuvlige Mr Bunting» spelades titelrollen av Anders de Wahl med en vitalitet,
fullt värdig denna inkarnation av det segt motståndskraftiga engelska folket;
bland övriga rollinnehavare minns man bäst Hjördis Petterson, som fick publiken
att tjuta av skratt i en liten biroll som städerska. Sist gavs en dramatisering av
Somerset Maughams »Teater» med Margit Manstad, Gabriel Alw, Hjördis
Petterson och Åke Engfeldt.
Det genomsnittligt bästa pjäsvalet uppvisade utan tvivel Blancheteatern. Man
måste beundra Harry Roeck Hansen, som på en av stadens minsta scener kunde
hålla en repertoar, som åtminstone detta år var litterärt överlägsen t. ex.
Dramatens; och det förefaller besynnerligt, att han skulle straffas för sin duglighet och
ambition genom att inte få något anslag av allmänna medel. I höstens första
program, Strindbergs »Fadren», fick teaterns direktör som ryttmästaren
särskilt fram det veka och bristfälliga bakom den påtagna militära karskheten.
Linnea Hillberg gjorde hustrun utomordentligt, med en katts kalla, belåtet
spinnande grymhet under leken med sitt offer; med nöje minns man också Anna-Lisa
Baude som amman och en ung debutant, Carin Cederström, som dottern. Rudolf
Värn lunds »Rus» betecknade nog teaterledningens enda egentliga missgrepp.
Dess skildring av en stor vetenskapsmans själskval inför valet mellan att dö och
bli lam var alltför uppstyltat litterär att kunna göras till en konstnärlig framgång,
fast gästregissören Per Lindberg drivit upp spelet till furioso, Harry Roeck Hansen
kämpade som ett lejon med huvudrollen och Hilding Gävle var utmärkt som
pjäsens bäst tecknade gestalt, en förfallen musiker. Gävle gjorde en betydande
insats också i »M ånen har gått ne d», Steinbecks pjäs från ett ockuperat
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
