Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1943. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v. Bengt Ekerot och Gunn Wållgren i »Måsen», Alice Eklund i »Jag har rätt att älska» och
Irma Christenson och Karl-Arne Holmsten i »Raid i natt», samtliga på Nya teatern.
Större delen av våren gick en kultiverad och elegant fransk komedi, »Jag har
rätt att älska» av Denys Amiel, där Alice Eklund gjorde en varmt
efterlängtad och mycket lyckad rentré på Stockholmsscenen och Agneta Lagerfelt
hade en nästan lika stor framgång som hennes dotter. Vårprogrammet var en
amerikansk fars, »Sex i elden» av Francis Swann om sex teaterbitna
ungdomar, en teaterdirektör och en räkomelett, där underhållningen sköttes främst
av Erik Berglund, Agneta Lagerfelt, Willy Peters och Bengt Ekerot. Efter ett
försök att blåsa liv i Wildes som det visade sig ovanligt döda »S a 1 o me», som
spelades, f. ö. i stort sett bra, av Gerd Hagman, Stig Järrel och Gunnar
Björnstrand, tog man på hösten upp ett engelskt beredskapsdrama, »Raid i natt»
av Terence Rattigan. Huvudrollen, en ung, inte alltför begåvad
flygar-hjälte, som innerst inne är vettskrämd var gång han går upp, gjordes så briljant
av Karl-Arne Holmsten, att man gott kan tala om ett genombrott för den unge
skådespelaren. Men också i övrigt spelades den inte särskilt märkliga pjäsen
på de flesta händer mycket bra av bl. a. Irma Christenson, Gunn Wållgren, Stig
Järrel, Gunnar Björnstrand och Sif Ruud. Årets sista och ojämförligt bästa
program var Tjechovs »Måsen». Också i detta lika geniala som egenartade
drama, som genomgående fick ett utmärkt framförande, fängslade särskilt en ung
skådespelare, Bengt Ekerot; hans gestaltning av Konstantins roll var det
överlägset bästa han hittills presterat. Storartad var Gunn Wållgren som Nina; och
även Karin Kavlis Irina och Gunnar Sjöbergs Trigorin kan betecknas som
betydande konstverk. Per-Axel Bränners regi bör även antecknas.
Dramatiker studion hade en stor framgång, »Vägen h e m», det skådespel om
krigets verkan på soldaterna, varmed Gösta Nordström hemförde första
priset i studions pristävling. Trots vissa tekniska brister gjorde »Vägen hem» det
sannolikt att vi i Nordström har en blivande dramatiker att räkna med; och
Anders Eks inspirerade spel i huvudrollen visade med visshet att vi i honom
kommer att få en betydande skådespelare. Också Inge Wærns uppasserska och
Ilse-Nore Tromms soldathustru var värda att lägga på minnet. Trots en del
orimligheter både i handling och människoteckning saknade Budolf Värnlunds
»U 39», ett problemdrama kring en matros som tros ha gått under med en ubåt,-
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
